Louie Louie

När jag var liten hade jag en liten elefantbrosch som jag hade på mig varje dag. Den var liten, lite luden men ändå av hårdplast. Den gjorde hål i alla mina tröjor, inga stora hål alltså, men som ett litet märke, men det gjorde inget för jag tyckte så mycket om den.
En dag när jag var ute och lekte i gräset med klassen så märkte jag plötsligt att den inte var kvar på min tröja, det var bara ett litet hål efter den. Jag letade överallt där jag hade lekt men jag hittade den aldrig. Jag kände på mig att en dag skulle den komma tillbaka, jag SKULLE hitta den.
Men det gjorde jag inte.
Sommarens varma dagar tog slut och det började regna, jag föreställde mig hur den lilla ludna elefanten skulle bli blöt och förstörd. Jag visste att jag var jätte fånig men jag grät i en vecka över den där lilla elefanten, jag var 11 år.

Denhär händelsen kom jag att tänka på idag när jag tappade bort min kallender. Min kallender som jag har designat själv, som är i perfekt storlek, som har veckodagarna i schemat både på svenska och franska, som är fylld av roliga teckningar och några texter som jag har skrivit när jag inte hade nåt bättre för mig och sen hade jag några tidningsartiklar i den som jag tyckte var roliga. Man kan få reda på nästan allt om mig om man läser den, konstigt nog.
Och idag var den borta. Den var varken i väskan eller skåpet eller på mitt skrivbord och jag förstod inte VART den hade tagit vägen. Jag tänkte att jag kanske hade tappat den, kanske nånstans i skolan eller på den skolan där jag läser franska.
När jag kom hem så försökte jag tänka bort det, tänka att jag hittar väll den, annars får jag väll skaffa en ny....
Men åh, jag har aldrig kännt en sån saknad efter något materiellt som idag (borstett från elefanten då) . Hur roligt nånting än var så hade man den där värken och saknaden i bröstet. Ni vet: Man suckar sådär så fort man tänker på det och känner hur det gör ont i en innombords, ingenting tycks göra en glad.
Men sen när jag gick upp till mitt rum för att lägga tillbaka min kjol i garderoben så blickade jag ner lite snabbt mot hörnet av garderoben och såg en Åhléns påse och plöttsligt kom jag ihåg: Jag hade ju lagt den där eftersom den inte fick platts i min kånkenväska som var fylld av koftor. Jag öppnade påsen och där låg den!! Jag hoppade av lycka och åh, jag har nästan aldrig varit så lycklig över något materiellt som då.
Som om jag hade hittat min lilla ludna elefant tillslut, hel och ren och fortfarande lika luden.