Ansgar & Evelyne
Du var 8 månader av mitt liv. 8 månader nästan varje dag.
Men plötsligt hände nånting och jag glömde bort dig i 4 veckor. Det stora utrymme du hade i min hjärna i 8 månader fylldes av någon annan i 4 veckor. Det gick så otroligt fort. Jag glömde bort dig helt.
Men sen plöstligt när jag satt här vid datorn lyssnade jag på Kent. Jag minns hur du älskade Kent, även fast dina kompisar tyckte de var töntiga. Du tyckte Kent var finast, bäst, ingenting kunde slå Kent.
Så när jag satt här och lyssnade på Kents musik kom de där 8 månaderna tillbaka, fast på 4 minuter och 16 sekunder.
Det känns som om jag satt här och pratade med dig. Jag kan se precis hur du ser ut. Jag kan känna din livs-smärta, höra ditt hjärta slå. Se hur allt i Kents texter stämmer in på ditt liv. Jag känner hur du iaktar mig. Allt handlar om dig. Du är en trasig människa. Jag lovade att vara rädd om dig. Svek jag dig? Eller tog din smärta över och du svek mig? Jag vet inte.
Det känns som att efter dina 8 månader så dog du och i 4 veckor försökte jag smälta att du var död. Men plöstligt får jag reda på att du lever fortfarande. Nu måste jag försöka smälta detta.
Jag kan plötsligt känna det, du finns, du är riktig och lever fortfarande.
Det svåraste är att jag vet inte om jag saknar dig. Om jag är glad över att du är vid liv igen. Eller kanske är jag arg efter 4 veckor av lögn och 8 månader av hopp?
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Jag minns plötsligt hur jag kunde prata med dig från 11 på kvällen till 4 på natten flera dagar i rad. Det blev aldrig tyst. Vi hade kunnat prata i ett dygn om vi hade haft tid.
Du berättade om allt roligt som hände i ditt liv. Du tröstade mig när jag var ledsen. Du förstod mig. Du var en av de där människorna som är så lik mig att det nästan är skrämmande.
8 månader på 4 minuter och 16 sekunder. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Var det fel av mig att lämna dig? Saknar jag dig?
Ville jag ha mera tid med dig?
Jag vet inte. Jag önskar att jag visste.
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Men plötsligt hände nånting och jag glömde bort dig i 4 veckor. Det stora utrymme du hade i min hjärna i 8 månader fylldes av någon annan i 4 veckor. Det gick så otroligt fort. Jag glömde bort dig helt.
Men sen plöstligt när jag satt här vid datorn lyssnade jag på Kent. Jag minns hur du älskade Kent, även fast dina kompisar tyckte de var töntiga. Du tyckte Kent var finast, bäst, ingenting kunde slå Kent.
Så när jag satt här och lyssnade på Kents musik kom de där 8 månaderna tillbaka, fast på 4 minuter och 16 sekunder.
Det känns som om jag satt här och pratade med dig. Jag kan se precis hur du ser ut. Jag kan känna din livs-smärta, höra ditt hjärta slå. Se hur allt i Kents texter stämmer in på ditt liv. Jag känner hur du iaktar mig. Allt handlar om dig. Du är en trasig människa. Jag lovade att vara rädd om dig. Svek jag dig? Eller tog din smärta över och du svek mig? Jag vet inte.
Det känns som att efter dina 8 månader så dog du och i 4 veckor försökte jag smälta att du var död. Men plöstligt får jag reda på att du lever fortfarande. Nu måste jag försöka smälta detta.
Jag kan plötsligt känna det, du finns, du är riktig och lever fortfarande.
Det svåraste är att jag vet inte om jag saknar dig. Om jag är glad över att du är vid liv igen. Eller kanske är jag arg efter 4 veckor av lögn och 8 månader av hopp?
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Jag minns plötsligt hur jag kunde prata med dig från 11 på kvällen till 4 på natten flera dagar i rad. Det blev aldrig tyst. Vi hade kunnat prata i ett dygn om vi hade haft tid.
Du berättade om allt roligt som hände i ditt liv. Du tröstade mig när jag var ledsen. Du förstod mig. Du var en av de där människorna som är så lik mig att det nästan är skrämmande.
8 månader på 4 minuter och 16 sekunder. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Var det fel av mig att lämna dig? Saknar jag dig?
Ville jag ha mera tid med dig?
Jag vet inte. Jag önskar att jag visste.
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Kommentarer
Postat av: Sonja
Så himla fint skrivet att jag får en klump i halsen.
Träffar en rakt in i det där som man kallar hjärtat.
Trackback
