Att hålla tal om att hålla tal
Idag höll jag mitt svenska nationellaprov tal. Jag pratade om hur det är att hålla tal. Jag var inte särskillt nervös innan faktiskt. Jag har haft så mycket annat att tänka på att jag har inte orkat nervösa-ner-mig. Men jag var orolig för att bli nervös. Var rädd för att all nervositet man kan ha på en vecka skulle komma på en gång precis innan jag skulle gå upp och tala, men det gjorde det inte och jag lyckades framföra mitt tal och det gick RIKTIGT BRA!
Jag stod där och tala som en vuxen. Jag såg hur publiken kollade intresserat och sedan när jag hade sagt "Och DÄR tackar jag för mig!" och hörde applåderna så sa Saga till mig att hon älska mitt tal och det gjorde mig så glad. För även om det blev bra så kändes det inte FULLT lika bra som det gjort på repetitionerna. Eller...jag vet inte... Men ibland när man hållar tal så känner man direkt efteråt att man liksom inte har fått säga ALLT man ville ha sagt, man känner sig inte riktigt klar, inte 100 procentig. Men nu känns det bra och jag önskar att jag hade varit liiite nervös, bara så att jag hade kunnat känna den där "Fan vad skönt att det är över"-känslan.
Jag känner mig mest som vanligt faktiskt.
Jag stod där och tala som en vuxen. Jag såg hur publiken kollade intresserat och sedan när jag hade sagt "Och DÄR tackar jag för mig!" och hörde applåderna så sa Saga till mig att hon älska mitt tal och det gjorde mig så glad. För även om det blev bra så kändes det inte FULLT lika bra som det gjort på repetitionerna. Eller...jag vet inte... Men ibland när man hållar tal så känner man direkt efteråt att man liksom inte har fått säga ALLT man ville ha sagt, man känner sig inte riktigt klar, inte 100 procentig. Men nu känns det bra och jag önskar att jag hade varit liiite nervös, bara så att jag hade kunnat känna den där "Fan vad skönt att det är över"-känslan.
Jag känner mig mest som vanligt faktiskt.
Kommentarer
Trackback
