Jag ser domen i dina ögon.
Jag känner mig väldigt bortskämd ibland. Nu tänker ni att jag menar i materiella ting, men det är inte det jag menar.
Jag känner mig bortskämd när det gäller att vara omtyckt, uppskattad. Eller det kanske är fel sak att säga... Jag vet inte hur jag ska förklara detta.
Men grejen är den att jag har så himla fina vänner, få men fina. Jag tycker så himla mycket om dem (eller rättare sagt, jag tycker så himla mycket om er) och de verkar tycka väldigt mycket om mig också. Jag kommer aldrig förstå varför de tycker om just mig. Jag är så van vid att vara någons vapendragare. Den som det kvittar om den är med eller ej. Den som ingen saknar.
Men nu är jag fri, står på mina egna ben och har vänner som gillar mig och inte min kompis. Ändå kan jag inte undgå att jag blir lite kräsen. Vissa människor tänker på mig, tycker om mig, ser upp till mig. Ändå gillar jag dem inte tillbaks och jag önskar verkligen att jag gjorde det.
Har jag blivit en av de där vännerna jag tyckte om, men de tyckte om min kompis istället för mig?
Nu när jag väl fått riktiga vänner. Borde jag inte ta vara på dom?
Jag känner mig bortskämd och otacksam. Men jag kan inte hjälpa det. Man kan inte tycka om alla, men den här världen lär oss att man är en dryg kompis om man inte gör det. Ibland förstår jag inte hur denna värld är funtat... Finns det någon som tycker om alla? Som aldrig känner att den inte vill vara med den där personen som vill vara ens vän?
Jag blir så frustrerad på mig själv för jag förstår inte varför jag inte kan tycka om vissa människor.
Har ni nånsin önskat att ni saknade någon men det gör ni inte?
Någonting ännu värre är då man slutat sakna den som man saknade mest av alla, som dessutom saknade än tillbaks.
Man vet inte varför. Men saknaden kommer aldrig.
För sanningen är den att.
Jag saknar inte dig.
[jag hoppas ni förstår att denhär texten har inget med er att göra, bara i de delar där det står att jag nu har riktiga vänner. För det är ni verkligen. Oroa er inte; Er kan jag sakna hur mycket som helst även fast jag träffade er för 5 minuter sen. Och sanningen är den att jag älskar er]
Jag känner mig bortskämd när det gäller att vara omtyckt, uppskattad. Eller det kanske är fel sak att säga... Jag vet inte hur jag ska förklara detta.
Men grejen är den att jag har så himla fina vänner, få men fina. Jag tycker så himla mycket om dem (eller rättare sagt, jag tycker så himla mycket om er) och de verkar tycka väldigt mycket om mig också. Jag kommer aldrig förstå varför de tycker om just mig. Jag är så van vid att vara någons vapendragare. Den som det kvittar om den är med eller ej. Den som ingen saknar.
Men nu är jag fri, står på mina egna ben och har vänner som gillar mig och inte min kompis. Ändå kan jag inte undgå att jag blir lite kräsen. Vissa människor tänker på mig, tycker om mig, ser upp till mig. Ändå gillar jag dem inte tillbaks och jag önskar verkligen att jag gjorde det.
Har jag blivit en av de där vännerna jag tyckte om, men de tyckte om min kompis istället för mig?
Nu när jag väl fått riktiga vänner. Borde jag inte ta vara på dom?
Jag känner mig bortskämd och otacksam. Men jag kan inte hjälpa det. Man kan inte tycka om alla, men den här världen lär oss att man är en dryg kompis om man inte gör det. Ibland förstår jag inte hur denna värld är funtat... Finns det någon som tycker om alla? Som aldrig känner att den inte vill vara med den där personen som vill vara ens vän?
Jag blir så frustrerad på mig själv för jag förstår inte varför jag inte kan tycka om vissa människor.
Har ni nånsin önskat att ni saknade någon men det gör ni inte?
Någonting ännu värre är då man slutat sakna den som man saknade mest av alla, som dessutom saknade än tillbaks.
Man vet inte varför. Men saknaden kommer aldrig.
För sanningen är den att.
Jag saknar inte dig.
[jag hoppas ni förstår att denhär texten har inget med er att göra, bara i de delar där det står att jag nu har riktiga vänner. För det är ni verkligen. Oroa er inte; Er kan jag sakna hur mycket som helst även fast jag träffade er för 5 minuter sen. Och sanningen är den att jag älskar er]
Kommentarer
Postat av: Sonja
Förstår precis vad du menar.
Trackback
