Louie Louie

Ibland känner man att man saknar någon för hur man tyckte att den var från alldra första början då relationen till människan bara var på lek (nu tror ni jag menar det där som kallas att man blir kär, men det är inte det jag menar, jag menar relationer rent allmänt). Men ibland då man kommer över människor man inte längre kan vara med går känslorna från att älska till att hata, är inte det lustigt? Hur man inte bara kan tycka att "amen hon är väll okej" utan av nån anledning måste hata männsikan eller äcklas av den. hm...

Och på tal om annat så känner man att man ibland vill bort.
Men ändå inte.
Man vill bort men hem. Man vill att tiden ska gå fortare men man vill inte åldras och man ska ju ta vara på dagarna, eller hur? Och plötsligt står man där med sommar-ångest och så lite tid kvar och tänker "Varför längtade jag efter detta?" och man vet varken ut eller in. Man kan ju inte åka bort men hem (eller jo, om man åker till stockholm eller paris i mitt fall). Och man kan inte stanna tiden men ändå få den att gå fortare eller tvärt om.

Jag blir lite galen ibland känner jag. Speciellt under regniga nätter då jag känner sommar och augusti ångest. Jag känner att jag inte har någon koll på något.
Är det inte dumt att man inte kan förstå sig själv men man kan förstå andra? Av alla man känner så känner man egentligen sig själv sämst.


Vad blev det av denhär sommaren? Det känns som en sommar med längtan bort och ångest över allt. Man tror sig vara fri men ju firare man tror att man blir desto mer fängslad blir man egentligen.

Fast det är lite det som är det fina med denhär sommaren. Som klassisk svensk musik. Den går i dur men har ändå ett vemod i sig.
Lite så är det med det jag skrev om i början, hur relationer utvecklas: Det går i dur men har ändå ett vemod i sig.


Ibland känner jag att jag bara vill leva på minnen.