"..och framförallt, jag hann inte fråga dig varför du hoppade. Jag trodde jag hade tid. Jag trodde jag hade tid."
Ibland känner man att den här dagen kan vara min sista.
Så kände jag idag då det stannade en bil bredvid mig och skulle fråga om vägen då jag var påväg hem, men mannen i bilen var trevlig visade det sig sen (lite för trevlig). Jag tänkte att "åh nej den här dagen kommer bli min sista, nu dör jag, nu blir jag fångad och prostituerad och vad fan har jag gjort med mitt dyrbara liv egentligen?".
Så kändes det och jag fick lite panik efteråt men den la sig. Jag hoppas hoppas hoppas att jag aldrig träffar den bilen igen, även om han bara fråga mig om vägen. Just känslan att man ska dö, bara sådär då man är påväg hem från stan kommer lite som en chock.
Har du nånsin gått och tänkt på ett minne eller en viss dag som du trodde skulle sluta jätte illla, men det gjorde den inte. Ändå får ni ångest då ni tänker på den dagen för ni minns den där känslan då man tänkte att detta blir nog slutet? Att ångesten är kvar även fast allt löste sig?
Så känner jag över en massa saker. Massor med gånger då jag trott att jag skulle dött eller liknande.
Men tänk om bilen kommer tillbaka? Det var ju nära där jag bodde.
Tänk om mitt liv tar slut imorgon?
Det är så mycket man tar förgivet. Att man har tid, att andra har tid, hur kan man vara så säker? Hur kan man ta förgivet att man kommer leva om 2 månader, imorgon, 3 timmar, om 1 minut?
Men ÄSCH! Det finns så mycket rädslor i världen att om man skulle bry sig om allt skulle ju då livet vara till förgäves.
Men det är ju p.g.a. döden som man lär sig att uppskatta och ta vara på livet. För visst är det kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död?
Så kände jag idag då det stannade en bil bredvid mig och skulle fråga om vägen då jag var påväg hem, men mannen i bilen var trevlig visade det sig sen (lite för trevlig). Jag tänkte att "åh nej den här dagen kommer bli min sista, nu dör jag, nu blir jag fångad och prostituerad och vad fan har jag gjort med mitt dyrbara liv egentligen?".
Så kändes det och jag fick lite panik efteråt men den la sig. Jag hoppas hoppas hoppas att jag aldrig träffar den bilen igen, även om han bara fråga mig om vägen. Just känslan att man ska dö, bara sådär då man är påväg hem från stan kommer lite som en chock.
Har du nånsin gått och tänkt på ett minne eller en viss dag som du trodde skulle sluta jätte illla, men det gjorde den inte. Ändå får ni ångest då ni tänker på den dagen för ni minns den där känslan då man tänkte att detta blir nog slutet? Att ångesten är kvar även fast allt löste sig?
Så känner jag över en massa saker. Massor med gånger då jag trott att jag skulle dött eller liknande.
Men tänk om bilen kommer tillbaka? Det var ju nära där jag bodde.
Tänk om mitt liv tar slut imorgon?
Det är så mycket man tar förgivet. Att man har tid, att andra har tid, hur kan man vara så säker? Hur kan man ta förgivet att man kommer leva om 2 månader, imorgon, 3 timmar, om 1 minut?
Men ÄSCH! Det finns så mycket rädslor i världen att om man skulle bry sig om allt skulle ju då livet vara till förgäves.
Men det är ju p.g.a. döden som man lär sig att uppskatta och ta vara på livet. För visst är det kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död?
Kommentarer
Postat av: Sonja
Så himla sant! Och så himla sant skrivet! Håller med till tusen.
Har nog också ett såndär minne. Vi satt i bilen, mamma, Stefan och jag. Vi var någonstans i Skåne och helt plötsligt, vid en korsning kör en såndär stor (typ färdtjänst) bil rakt ut på vår väg. Jag trodde vi skulle dö. Men vi hann precis förbi. Det kanske var med ca 30 centimeters marginal. Jag kunde redan se bilen ligga i diket. Mammas blodiga ansikte. Döda kroppar. Vill inte minnas, men ibland får jag den där bilden i huvudet. Den där bilden av det som inte hände liksom. Om hur det kunde ha blivit.
Trackback
