långa historier i korta drag.

Det är så mycket jag vill skriva om!!! Men samtidigt så orkar jag inte riktigt... Därför kan jag försöka skriva det i korta drag, som sånna dära 6-ords-berättelser fast med några fler antal ord, heh.
Varsågoda:

* 12 på natten i trädgårdsföreningen. Ensam kille med lockigt hår och glasögon sitter och spelar gitarr. Går fram och frågar om han har en tändare. Han pratar brittisk engelska. Jag frågar vart han bor, han svarar "I trädet där borta". Han spelar en sång han skrivit själv för mig och Josefine. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

*01 på natten. Väntar under ett litet tak i regnet. Själv. Springer över till ett annat tak. En kille/man ställer sig under samma tak. Han säger att han älskar min blommiga kjol och visar sina blomm-tatueringar. Han säger att han tror på kärleken i livet och att det är det viktigaste. Han har bott granne med håkan hellström. Hans pappa dog förra veckan. Han är 25 år och tackar sedan för pratstunden och att "det är sånna här möten man minns för livet"

*På väg till Mount Saint Michell i Frankrike går jag igenom en port. Jag ser en kille med blont hår och runda sköldpaddebågade glasögon. Våra blickar möts och vi blir som förstenade båda två. Som i Romeo och Julia. Jag ser mig över axeln efter honom. Han går baklänges och ser på mig. Sedan försvinner han bortanför muren och vi sågs aldrig igen.

* Jag drömde att jag hade en kamel som var lika stor som en cokerspaniel-hund. Jag gick med den i koppel och döpte den till Thomas.

*02.30 cyklade jag hem från stan genom natten efter ett långt åsk-regn. Det var bara jag och igelkottarna som var vakna. Hela ryd vad tomt, inte en enda människa där. Jag sjöng mando diao låtar och lite julsånger för att inte känna mig så ensam och sluta tänka läskiga tankar.

* I natt drömde jag om den där fina killen på look-book, Clement. Vi dejtade. Han var kaxig och dryg, ville bara vara för sig själv. Men plötsligt så såg han något hos mig och blev plötsligt till en mjuk och osäker person. Drömmen slutade med att vi var vilsna båda två i stan. Plötsligt såg jag honom, rädd och ensam. Jag tog hans hand, han blev först förvånad och sen log han för sig själv och vi sa inte ett enda ord, för det behövdes inte.


Fint fint fint! <3



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0