..och plötsligt var inte det hemska stället så hemskt trots allt.
Eftersom jag vet vilka som läser dethär (hoppas jag) så känner jag att jag kan skriva följande utan problem!:
Idag var jag på arbetsförmedlingen... Det stället är så läskigt och har en sådan underton i namnet. Det är inte precis ett ställe man tycker om att gå till, det känns snarare bättre när man går därifrån.
Aja, nog om det!
Så. Vart var vi? Jo! Jag var på arbetsförmedlingen. För ovanlighetens skull så var det väldigt tomt där. Jag satte mig bland sofforna, den som var längst bak (man vill liksom vara så långt ifrån okända människor som möjligt då man är själv). Bland sofforna satt en kille i 30-års åldern. Sedan kom en kille i min ålder. Han hade långt,brunt hår. Lite rockig klädstil. Och finast av allt så hade han ett stort ankare på handleden. Han var en sådan kille som ser så pass bra ut i ansiktet att han behöver inte anstränga sig för att se bra ut.
Jag spanade in honom. Och som vanligt så spanar jag alltid in fel folk liiiite för mycket.
Tillslut kom det fram en "gubbe" som jobbade där och frågade vilka av oss 3 som skulle på möte med jobbcoach. Det var bara jag och snyggingen-med-ankaret som skulle det. "Okej, men då kan ni två följa med mig" sa gubben. Jag tänkte "Haha! Score! Jag och snyggingen! bara vi två. Fast...fan vad pinsamt att jag spana in honom så mycket, jag trodde ju aldrig att vi skulle få någon slags kontakt liksom. fan. Och nu går vi här bredvid varandra"
Vi följde efter gubben ner till källaren där man skulle skriva upp sig på en lista. Han skrev sitt namn först. Sen kom jag och skrev mitt.
Anledningen till varför jag ville skriva om detta var just att det är så kul när sånnadär extra snygga männsikor som man tror bara ska bli ett span som man aldrig fick veta namnet på faktiskt blir någon man fick veta namnet på!
Jag har varit med om liknande saker förut, vissa har varit "större" än andra. Men det är alltid lika kul. Och om jag hade varit riktigt riktigt intresserad så hade det ju varit så stort att jag skulle tänka att vi var menade för varandra eller nåt.
Idag var jag på arbetsförmedlingen... Det stället är så läskigt och har en sådan underton i namnet. Det är inte precis ett ställe man tycker om att gå till, det känns snarare bättre när man går därifrån.
Aja, nog om det!
Så. Vart var vi? Jo! Jag var på arbetsförmedlingen. För ovanlighetens skull så var det väldigt tomt där. Jag satte mig bland sofforna, den som var längst bak (man vill liksom vara så långt ifrån okända människor som möjligt då man är själv). Bland sofforna satt en kille i 30-års åldern. Sedan kom en kille i min ålder. Han hade långt,brunt hår. Lite rockig klädstil. Och finast av allt så hade han ett stort ankare på handleden. Han var en sådan kille som ser så pass bra ut i ansiktet att han behöver inte anstränga sig för att se bra ut.
Jag spanade in honom. Och som vanligt så spanar jag alltid in fel folk liiiite för mycket.
Tillslut kom det fram en "gubbe" som jobbade där och frågade vilka av oss 3 som skulle på möte med jobbcoach. Det var bara jag och snyggingen-med-ankaret som skulle det. "Okej, men då kan ni två följa med mig" sa gubben. Jag tänkte "Haha! Score! Jag och snyggingen! bara vi två. Fast...fan vad pinsamt att jag spana in honom så mycket, jag trodde ju aldrig att vi skulle få någon slags kontakt liksom. fan. Och nu går vi här bredvid varandra"
Vi följde efter gubben ner till källaren där man skulle skriva upp sig på en lista. Han skrev sitt namn först. Sen kom jag och skrev mitt.
Anledningen till varför jag ville skriva om detta var just att det är så kul när sånnadär extra snygga männsikor som man tror bara ska bli ett span som man aldrig fick veta namnet på faktiskt blir någon man fick veta namnet på!
Jag har varit med om liknande saker förut, vissa har varit "större" än andra. Men det är alltid lika kul. Och om jag hade varit riktigt riktigt intresserad så hade det ju varit så stort att jag skulle tänka att vi var menade för varandra eller nåt.
Kommentarer
Trackback
