En begravning i Stockholm
I torsdags var jag på begravning. Min pappas farbror Henning Sjöström (en av sveriges mest kända advokater) hade dött.
Vi åkte dit hela familjen den dimmiga torsdags morgonen (men bara pappa, cissi och jag var med på begravningen). Sen kom vi fram, lite trötta och lite små sura gick vi in till lägen heten, sen köpte vi och åt lunch.
Begravningen började vid 3. Jag och Cissi hade gjort oss i ordning i 1 timme, sen satt vi och väntade på att klockan skulle bli kvart i två då vi skulle gå mot tunnelbanan. Jag hade en ny svart klänning från Top Shop. Den var enkel men snygg, sofistikerad. Till den hade jag pumps och frisyren blev en sidoknut och ett svart diadem som jag fick av Cami i födelsedags present.
När vi kom till lokalen på skeppsholmen där begravningen var så var det fotografer och kändisar som fotograferades vid ingången. Det var fruktansvärt kallt där ute så vi gick in, efter att ha väntat på fotograferna.
Där inne var det ett stort rum med grekiska statyer och kupolformat tak, väldigt fint! (och massvis med folk, över 200 pers). Eftersom vi var släkt så blev vi hänvisade till plattserna längst fram. Vi satte oss på raden bakom.
Eftersom jag aldrig tidigare varit på ett sådant här tillfälle med så högt uppsatta människor så kändes det bra att vi iallafall var släkt med den som hade dött. Då blev man lite mer på samma nivå. Men ändå kände jag mig överdriven och nästan ful, vet inte varför...
Men begravningen var jätte fin, väldigt speciell! Inga psalmer. Några okända artister sjöng låtar som Henning hade valt ut. Åh. Finns massor att skriva men orkar inte dra upp allt. Men det var väldigt vädligt fint!
Nåja:
Sen var det minnesstund på ett ställe som heter Sällskapet nära grand hotel. Där brukar adliga människor ha fester m.m. Den första människan jag gick in i var Jan Guillo!
Vi gick runt där i jätte fina lokaler i 40-tals stuk, fick champagne och snittar av finklädda kypare, minglade med folk.
Det roligaste av allt under denna stund var när jag och cissi gick igenom stora sallongen där många kända människor satt. Jag får syn på Gunilla Pontén som spärrar ögonen i mig och sträcker ut sina armar och säger "KOM HIT!" med ett leende när vi går förbi "Ni är mina favoriter! Ni är så snygga! Åh, jag har spanat in er!" Jag blev så himla förvånad! Cissi och jag fick komplimanger av alla vi träffade faktiskt, men en sådan kommentar av en så välkänd designer var..... Overkligt! Att en känd person vill ha kontakt med en okänd!
Så vi pratade lite med henne och hennes vänninor. Sen sa Gunilla Pontén "Har ni inga visitkort?" men det hade vi ju tyvärr inte! Men hon sa att hon skulle fråga Hennings fru om oss, eftersom vi var släkt.
Åh. Det lilla ögonblicket gjorde att hela kvällen blev komplett. Och för övrigt så kände jag mig så fin och fick så mycket komplimanger!
Sen var det middag för de närmaste anhöriga hemma hos Hennings fru. Vi pratade med alla, mest våra kusiner och släktingar. Alla var jätte trevliga och som vanligt (inte för å skryta men..) så sa folk till oss att vi var så söta, en sa till pappa "De är verkligen bedårande!".
Såklart var det kul att få komplimanger för utseendet. Men roligast av allt var ändå att man blev sedd och fick så mycket uppmärksamhet. Trots att jag varken var känd eller adlig.
Jag fick mina 15 minuter i rampljuset och jag kommer minnas dom för alltid.
Tvärr tog jag så få kort, jag tänkte liksom inte på att fota så mycket. Så alla bilder är från biblioteks avdelningen.
ush vilken dålig bild! Ah well, ni ser lite hur jag såg ut iallafall.
Denna bild är från då många hade gått. Det var verkligen inte såhär lite folk! Det var så man fick trängas nästan.
Bilder från Hennings och hans frus lägenhet på strandvägen
Vi åkte dit hela familjen den dimmiga torsdags morgonen (men bara pappa, cissi och jag var med på begravningen). Sen kom vi fram, lite trötta och lite små sura gick vi in till lägen heten, sen köpte vi och åt lunch.
Begravningen började vid 3. Jag och Cissi hade gjort oss i ordning i 1 timme, sen satt vi och väntade på att klockan skulle bli kvart i två då vi skulle gå mot tunnelbanan. Jag hade en ny svart klänning från Top Shop. Den var enkel men snygg, sofistikerad. Till den hade jag pumps och frisyren blev en sidoknut och ett svart diadem som jag fick av Cami i födelsedags present.
När vi kom till lokalen på skeppsholmen där begravningen var så var det fotografer och kändisar som fotograferades vid ingången. Det var fruktansvärt kallt där ute så vi gick in, efter att ha väntat på fotograferna.
Där inne var det ett stort rum med grekiska statyer och kupolformat tak, väldigt fint! (och massvis med folk, över 200 pers). Eftersom vi var släkt så blev vi hänvisade till plattserna längst fram. Vi satte oss på raden bakom.
Eftersom jag aldrig tidigare varit på ett sådant här tillfälle med så högt uppsatta människor så kändes det bra att vi iallafall var släkt med den som hade dött. Då blev man lite mer på samma nivå. Men ändå kände jag mig överdriven och nästan ful, vet inte varför...
Men begravningen var jätte fin, väldigt speciell! Inga psalmer. Några okända artister sjöng låtar som Henning hade valt ut. Åh. Finns massor att skriva men orkar inte dra upp allt. Men det var väldigt vädligt fint!
Nåja:
Sen var det minnesstund på ett ställe som heter Sällskapet nära grand hotel. Där brukar adliga människor ha fester m.m. Den första människan jag gick in i var Jan Guillo!
Vi gick runt där i jätte fina lokaler i 40-tals stuk, fick champagne och snittar av finklädda kypare, minglade med folk.
Det roligaste av allt under denna stund var när jag och cissi gick igenom stora sallongen där många kända människor satt. Jag får syn på Gunilla Pontén som spärrar ögonen i mig och sträcker ut sina armar och säger "KOM HIT!" med ett leende när vi går förbi "Ni är mina favoriter! Ni är så snygga! Åh, jag har spanat in er!" Jag blev så himla förvånad! Cissi och jag fick komplimanger av alla vi träffade faktiskt, men en sådan kommentar av en så välkänd designer var..... Overkligt! Att en känd person vill ha kontakt med en okänd!
Så vi pratade lite med henne och hennes vänninor. Sen sa Gunilla Pontén "Har ni inga visitkort?" men det hade vi ju tyvärr inte! Men hon sa att hon skulle fråga Hennings fru om oss, eftersom vi var släkt.
Åh. Det lilla ögonblicket gjorde att hela kvällen blev komplett. Och för övrigt så kände jag mig så fin och fick så mycket komplimanger!
Sen var det middag för de närmaste anhöriga hemma hos Hennings fru. Vi pratade med alla, mest våra kusiner och släktingar. Alla var jätte trevliga och som vanligt (inte för å skryta men..) så sa folk till oss att vi var så söta, en sa till pappa "De är verkligen bedårande!".
Såklart var det kul att få komplimanger för utseendet. Men roligast av allt var ändå att man blev sedd och fick så mycket uppmärksamhet. Trots att jag varken var känd eller adlig.
Jag fick mina 15 minuter i rampljuset och jag kommer minnas dom för alltid.
Tvärr tog jag så få kort, jag tänkte liksom inte på att fota så mycket. Så alla bilder är från biblioteks avdelningen.
ush vilken dålig bild! Ah well, ni ser lite hur jag såg ut iallafall.
Denna bild är från då många hade gått. Det var verkligen inte såhär lite folk! Det var så man fick trängas nästan.
Bilder från Hennings och hans frus lägenhet på strandvägen
Kommentarer
Trackback
