Louie Louie

Klockan 4 på morgonen satt jag, jossan, néa och cami på McDonalds och skrev dikter på servetter och kvitton. Vi turades om om de två pennor vi hade, men det gick bra och blev fina dikter!
Det var inte så att vi hade bestämt att vi skulle skriva dikter, det bara blev så. Men det är ju då konsten är som finast: när den är spontan. Och det är också då det är som roligast.

Vi kom dit vid 2 tiden kanske och vid 3 tiden började personalen städa den avdelning där vi satt (längst in, längst bak) så det kändes som att det var vår egna lilla VIP avdelning medans resten av folken satt och trängdes hos borden vid kassan.
Sen stängde de och vi gick utmattade hem till cami och vilade oss. Sen tog jag bussen hem vid 6.30. Lustigt nog var det bara asiater som var vakna då, lustigt! De kanske är extremt morgonpigga, även på lördagar. Nåja. Det var en sjukt fin morgon med dagg och höstsol. Katterna såg nyvakna ut och det var så tyst att man kunde höra bilarna från stan (som ligger 6 kilometer bort).
Jag hälsade på min granne som var ute och just hade gått upp (antar jag). Själv så skulle jag just gå och lägga mig. Jag sov djup och vaknade av väckarklockan kl 12.
Åh. Det är en sån himla fin dag att man har lust att gå ut och gå med någon och se löven som har färgats i orange. Men minsta lilla kyla får min hals att vekna, svullna och göra ont. Attans... Nåja. Jag hoppas solen sparar några fina dagar till mig när jag är frisk också.

Såhär blev min dikt:

Som ett träd utan löv,
Som en skog utan barr.
Louise gick ut ur donken
Hon kände sig naken, ty hennes dator låg i kånken.
En statusuppdatering som blöder
En äppelpaj som glöder.
Nåja, vi satt i VIP avdelningen med det finaste hon visste: Tisdagsklubben.


Haha. Lite lustig på slutet men äsh! Jag är tillräckligt nöjd.