Louie Louie

Förra veckan på min praktik satt jag mest och gjorde diabilder till CD. Det var en stor flyttkartong med 34 magasin och 3185 bilder.
Bilderna sträckte sig från 1971-1989. De första bilderna var på några barn. Några jular, några sommrar, några resor. Sedan blev det ännu fler resor. Barnen växte upp. De är tre pojkar; en blond (yngst?), en brunhårig med lite beatles aktig frisyr och en kille med 70-tals glasögon och ett stort leende.
Vid mitten av 70-talet blir det ett stort hopp fram till början av 80-talet. Barnen är ännu lite äldre. Den yngsta tar studenten, de andra tar examen på universitetet. Killen med glasögon är den man får följa mest. Efter examen så träffar han en blond tjej med ett stort leende och glasögon, precis som han själv. Hon ser ut som en typisk nörd från 80-talet. De reser massor. Det är nog killen i galsögon som fotograferar för de flesta bilder är på henne.
De gör verkligen allt tillsammans.
Några år senare reser de till fjällen och tältar och badar i sjöar och tar bilder på fina utsikter. När de är på toppen av det finaste berget en solig dag ser jag en bild där det är två händer, knutna i varandra, med förlovningsringar. Allt jag tänkte va "Ja det var väll på tiden!". De ser så lyckliga ut och hon är lite chokad, men glad. Några år senare blir det bröllops bilder och brorsan i beatles frissyren har fått en bebis.
Det sista magasinet är på deras bröllops resa till afrika och sedan deras nya bostad (i sverige) tillsammans med en jätte gullig kanin som ser ut som en hare!

Och sen var det slut. 3185 bilder som jag har scannat. Man sätter dit bilden, trycker på grön knapp, ser bilden i datorn, trycker på grön knapp, sätter i nästa bild.....och så håller man på så. Men jag är snabb och produktiv så detta gjorde jag på 5 dagar (plus massa annat såklart).

Igår så kom han och skulle hämta sina cd skivor och dia-bilder. Jag tänkte att jag måste få se hur han ser ut idag. så när anders kom och skulle bära upp allt så insisterade jag på att hjälpa till. Vi gick upp för trappan, jag tog asken med cd skivorna och anders kartongen med bilderna. Det första jag såg när vi kom upp var han.
Han såg precis ut som förut fast annan frisyr och modernare glasögon. Och naturligtvis hade han ett stort leende och jag log ett stort leende tillbaks. Han sa något med mörk röst men jag lyssnade inte bara tittade. Han hade ett nördigt sätt att röra sig på, om ni förstår hur jag menar. Jag kunde inte sluta lé och gav honom hans CD skivor. Sen gick jag tillbaka för jag ville inte skämma ut mig. Men åh, det kändes så lusitgt. Som att se en kändis.

Jag kände mig som han i Amelie from montmartre som följer den där människan i fotoautomaterna när han Äntligen träffar honom.