Praktiken
Imorgon börjar jag min första dag på jobbet..eller rättare sagt praktiken. Ett tag tänkte jag att det skulle bli hemskt och nervöst. Men just nu idag så känner jag mig inte särskillt nervös. Kanske beror det på att jag varit där förut. För det gör faktiskt en stoooor skillnad! Jag vet inte varför. För om jag är nervös så är det inte över hur det ska se ut, snarare är rädslan över folket. Ändå blir jag så hemskt jobbigt nervös då jag inte har sett stället tidigare.
Dock har jag inte fått se själva arbetsplatsen. För jag jobbar i en fotoaffär men inte i affären. Jag ska jobba med "bilder och bildhantering" som de har valt att kalla det, så antingen är det kanske ett litet trångt rum med datorer. Eller så är det ett ljust rum med stora mac datorer och en lustig skrivare. Eller så får jag börja jobba i ett mörkerrum direkt (används sånna fortfarande?).
Tänk om jag fick en egen liten platts! En dator och skrivbord som jag kunde få "Göra lite personligare om du villl" åh. Det vore kul. Så kunde jag gå och hämta té lite då och då.
Men jag är ju bara en praktikant...Så nä så blir det icke.
Jag hoppas bara att jag inte behöver redigera alla foton på datorn och därmed sitta vid datorn i åtta timmar... Mina ben skulle somna då. Jag hoppas att min arbetsledare är så snäll som han ser ut. Tyvärr råkar jag ofta ut för att den jag först tycker om blir också den jag hatar först... Och tvärt om (med de man är misstänksamma mot).
Blöh. Jag kommer va så...sårbar.... Tänk om jag blir chockad av allt nytt och får panik och tårar i ögonen och vill vara liten igen. Så som det blev första dagen på PRAO:n (jag sa det inte till nån för jag skämdes över det. Men så var det, men ingen såg det). Tänk om jag råkar ta för lång lunch rast och han blir arg på mig! Då kommer jag skämmas som en hund, och sen gråta, dumt nog.
Men nej, jag är inte nervös. Men när folk börjar fråga "Är du nervös inför imorrn då?" "Är det inte pirrigt? Du har ju aldrig jobbat förut!" Och när mamma säger "Lycka till! och ger mig en barnslig kram". Då kommer nog nervositetens gräs att växa.
Dock har jag inte fått se själva arbetsplatsen. För jag jobbar i en fotoaffär men inte i affären. Jag ska jobba med "bilder och bildhantering" som de har valt att kalla det, så antingen är det kanske ett litet trångt rum med datorer. Eller så är det ett ljust rum med stora mac datorer och en lustig skrivare. Eller så får jag börja jobba i ett mörkerrum direkt (används sånna fortfarande?).
Tänk om jag fick en egen liten platts! En dator och skrivbord som jag kunde få "Göra lite personligare om du villl" åh. Det vore kul. Så kunde jag gå och hämta té lite då och då.
Men jag är ju bara en praktikant...Så nä så blir det icke.
Jag hoppas bara att jag inte behöver redigera alla foton på datorn och därmed sitta vid datorn i åtta timmar... Mina ben skulle somna då. Jag hoppas att min arbetsledare är så snäll som han ser ut. Tyvärr råkar jag ofta ut för att den jag först tycker om blir också den jag hatar först... Och tvärt om (med de man är misstänksamma mot).
Blöh. Jag kommer va så...sårbar.... Tänk om jag blir chockad av allt nytt och får panik och tårar i ögonen och vill vara liten igen. Så som det blev första dagen på PRAO:n (jag sa det inte till nån för jag skämdes över det. Men så var det, men ingen såg det). Tänk om jag råkar ta för lång lunch rast och han blir arg på mig! Då kommer jag skämmas som en hund, och sen gråta, dumt nog.
Men nej, jag är inte nervös. Men när folk börjar fråga "Är du nervös inför imorrn då?" "Är det inte pirrigt? Du har ju aldrig jobbat förut!" Och när mamma säger "Lycka till! och ger mig en barnslig kram". Då kommer nog nervositetens gräs att växa.
Kommentarer
Trackback
