Louie Louie

Det ser inte alls gott ut men ÅH vilken underbar reklam! Haha!
http://www.youtube.com/watch?v=yFJfzmbt35M

När jag var liten hade jag en liten elefantbrosch som jag hade på mig varje dag. Den var liten, lite luden men ändå av hårdplast. Den gjorde hål i alla mina tröjor, inga stora hål alltså, men som ett litet märke, men det gjorde inget för jag tyckte så mycket om den.
En dag när jag var ute och lekte i gräset med klassen så märkte jag plötsligt att den inte var kvar på min tröja, det var bara ett litet hål efter den. Jag letade överallt där jag hade lekt men jag hittade den aldrig. Jag kände på mig att en dag skulle den komma tillbaka, jag SKULLE hitta den.
Men det gjorde jag inte.
Sommarens varma dagar tog slut och det började regna, jag föreställde mig hur den lilla ludna elefanten skulle bli blöt och förstörd. Jag visste att jag var jätte fånig men jag grät i en vecka över den där lilla elefanten, jag var 11 år.

Denhär händelsen kom jag att tänka på idag när jag tappade bort min kallender. Min kallender som jag har designat själv, som är i perfekt storlek, som har veckodagarna i schemat både på svenska och franska, som är fylld av roliga teckningar och några texter som jag har skrivit när jag inte hade nåt bättre för mig och sen hade jag några tidningsartiklar i den som jag tyckte var roliga. Man kan få reda på nästan allt om mig om man läser den, konstigt nog.
Och idag var den borta. Den var varken i väskan eller skåpet eller på mitt skrivbord och jag förstod inte VART den hade tagit vägen. Jag tänkte att jag kanske hade tappat den, kanske nånstans i skolan eller på den skolan där jag läser franska.
När jag kom hem så försökte jag tänka bort det, tänka att jag hittar väll den, annars får jag väll skaffa en ny....
Men åh, jag har aldrig kännt en sån saknad efter något materiellt som idag (borstett från elefanten då) . Hur roligt nånting än var så hade man den där värken och saknaden i bröstet. Ni vet: Man suckar sådär så fort man tänker på det och känner hur det gör ont i en innombords, ingenting tycks göra en glad.
Men sen när jag gick upp till mitt rum för att lägga tillbaka min kjol i garderoben så blickade jag ner lite snabbt mot hörnet av garderoben och såg en Åhléns påse och plöttsligt kom jag ihåg: Jag hade ju lagt den där eftersom den inte fick platts i min kånkenväska som var fylld av koftor. Jag öppnade påsen och där låg den!! Jag hoppade av lycka och åh, jag har nästan aldrig varit så lycklig över något materiellt som då.
Som om jag hade hittat min lilla ludna elefant tillslut, hel och ren och fortfarande lika luden.

Asså det här med blogg är lite svårt. Antingen så har man något att skriva om men man orkar inte upprepa allt man vill få ut som man har tänkt på hela dagen. Eller så vill man så gärna skriva nånting fint, en tankeställare eller nån knasig fundering, men det finns ingen där.
Jag önskar att jag hade något att komma med, men det har jag inte. Dagarna flyter på som vanligt och jag har inte sett en enda lustig människa....
Eller jo föresten! När jag gick på promenaden då jag såg ankorna så såg jag en kille som gick med sin cykel och rökte pipa, jag såg honom i skogen när jag gick där. Lite fint ändå, pipor.
Man skulle ha en blogg som facehunter.blogspot.com fast med både konstiga människor och saker. Vore inte det kul? En sida med bilder på konstiga/fina saker man har sett på stan eller nåt. Det vore kul!
Isåfall skulle jag ta kort på ett par myggjägare som hänger i ett träd vid rydskogen, de är lite kul!

Jag önskar att jag hade en katt. Han skulle vara svart, antingen hel svart eller kanske en med vit mage och tassar. Vi skulle bo i en lägenhet i Göteborg och en regnig oktober skulle jag ta spårvagnen till ett ställe där jag hade läst att man kunde köpa kattungar, svarta. Väl framme skulle jag höra katternas små pipanden redan vid dörren där jag skakade av mitt paraply, tog av mig skorna och gick in på strumporna på trägolvet för att se dem. Där skulle de krypa omkring i en valphage, 5 små svarta kattungar.

Alla kröp utom en, han satt och tittade ut genom fönstret på fåglarna.Plötsligt lyfte någon upp honom, han blev rädd och satte klorna i ärmen på människan med den röda jackan som lyfte upp honom och försökte se vem det var. Hans hjärta slog fort av skräck. Men så fort han såg flickan med den röda luvan, svarta luggen, de röda läpparna och de blåa ögonen så kände han sig lugn. Det fanns en trygghet i de där ögonen och tillslut fällde han in klorna och hängde där i främlingens händer och de tittade på varandra. ”Den här vill jag ha” sa hon med ett leende och en timme senare satt han i en katt bur i knät på tjejen som just hade köpt honom. Han lyssnade till regnet som slog mot rutan i spårvagnen och tittade försiktigt ut och försökte se vad som hände eller vart han var någonstans. Han hörde ett pling och plötsligt lyftes korgen och han kunde se att ägaren gick ut. Han blev blöt om nosen och gick längre in i buren för att slippa bli blöt.

När de kom hem öppnade hon buren. Han gick försiktigt ut och efter att ha gått några steg vågade hon klappa honom och hon sa ”Jag ska kalla dig Laban och det här är ditt och mitt hem, jag hoppas att du ska trivas”

Laban är folkskygg och när det kommer främmande folk brukar han hoppa upp på hyllan, där brukar ingen se honom utom Louise, hon brukar titta upp och le mot honom men hon lyfter inte ner honom. Han får ta sin egen tid innan han vågar sig fram. Han önskar att han någon dag tog modet till sig och hoppade ner från hyllan. Han tycker bäst om när gästerna har gått, då hoppar han ner och sätter sig i Louises knä. De lyssnar på Mando Diao och det är just då som de båda trivs bäst. När det bara är de två och de lyssnar Mando Diao eller Håkan Hellström.