Louie Louie

Jag såg just en läskig bild på han "Alf" och nu vågar jag inte gå och lägga mig. uhuhuuuuuuu

..och för att inte ni ska råka ut för samma öde som jag så tänker jag inte ladda upp bilden. Jag laddar upp bilder på Tom Riddle istället ( aka Voldemort) han var sjukt snygg innan han blev Voldemort:

Ibland känner man att man saknar någon för hur man tyckte att den var från alldra första början då relationen till människan bara var på lek (nu tror ni jag menar det där som kallas att man blir kär, men det är inte det jag menar, jag menar relationer rent allmänt). Men ibland då man kommer över människor man inte längre kan vara med går känslorna från att älska till att hata, är inte det lustigt? Hur man inte bara kan tycka att "amen hon är väll okej" utan av nån anledning måste hata männsikan eller äcklas av den. hm...

Och på tal om annat så känner man att man ibland vill bort.
Men ändå inte.
Man vill bort men hem. Man vill att tiden ska gå fortare men man vill inte åldras och man ska ju ta vara på dagarna, eller hur? Och plötsligt står man där med sommar-ångest och så lite tid kvar och tänker "Varför längtade jag efter detta?" och man vet varken ut eller in. Man kan ju inte åka bort men hem (eller jo, om man åker till stockholm eller paris i mitt fall). Och man kan inte stanna tiden men ändå få den att gå fortare eller tvärt om.

Jag blir lite galen ibland känner jag. Speciellt under regniga nätter då jag känner sommar och augusti ångest. Jag känner att jag inte har någon koll på något.
Är det inte dumt att man inte kan förstå sig själv men man kan förstå andra? Av alla man känner så känner man egentligen sig själv sämst.


Vad blev det av denhär sommaren? Det känns som en sommar med längtan bort och ångest över allt. Man tror sig vara fri men ju firare man tror att man blir desto mer fängslad blir man egentligen.

Fast det är lite det som är det fina med denhär sommaren. Som klassisk svensk musik. Den går i dur men har ändå ett vemod i sig.
Lite så är det med det jag skrev om i början, hur relationer utvecklas: Det går i dur men har ändå ett vemod i sig.


Ibland känner jag att jag bara vill leva på minnen.

Jag har jätte jätte lust att göra en konstnärlig film, lite crazy, lite läskig men ack så COOL! Det ska vara lite blandade klipp, gammalt och modernt. Kanske har allt en röd tråd om man tänker efter. Och den ska ha nån konstig instrumental låt i bakgrunden.
typ: One Human Minute – Railroad
eller: Rockettothesky – Grizzly Man
beror lite på hur filmen är... Men den sista låten är riktigt fin faktiskt! Passar till nån lite naturig film, fast gör sig nästan coolare i en icke naturig film... hm! Nåja.
JAG KAN JU INTE SÅNT DÄR MED HUR MAN GÖR FILM!!!
fan

Jag vet att den är gammal och amerikansk och sågs från början som en film som mest bara gjorde reklam för Max Factor (fast det gör den ju egentligen inte).
Men åh vad jag älskar Monalisas léende! Den är så mysig, så fin och bara mmmh<3 jag älskade den från första början. Sen så har filmen min favorit scen i sig (ni vet; en såndär scen som man kan replikerna utantill i och som man bara tycker är så himla fin).
Kolla från 03.00 fram till 04.30: http://www.youtube.com/watch?v=7hlBeZkxR6U
fint! <3

Det är så mycket jag vill skriva om!!! Men samtidigt så orkar jag inte riktigt... Därför kan jag försöka skriva det i korta drag, som sånna dära 6-ords-berättelser fast med några fler antal ord, heh.
Varsågoda:

* 12 på natten i trädgårdsföreningen. Ensam kille med lockigt hår och glasögon sitter och spelar gitarr. Går fram och frågar om han har en tändare. Han pratar brittisk engelska. Jag frågar vart han bor, han svarar "I trädet där borta". Han spelar en sång han skrivit själv för mig och Josefine. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

*01 på natten. Väntar under ett litet tak i regnet. Själv. Springer över till ett annat tak. En kille/man ställer sig under samma tak. Han säger att han älskar min blommiga kjol och visar sina blomm-tatueringar. Han säger att han tror på kärleken i livet och att det är det viktigaste. Han har bott granne med håkan hellström. Hans pappa dog förra veckan. Han är 25 år och tackar sedan för pratstunden och att "det är sånna här möten man minns för livet"

*På väg till Mount Saint Michell i Frankrike går jag igenom en port. Jag ser en kille med blont hår och runda sköldpaddebågade glasögon. Våra blickar möts och vi blir som förstenade båda två. Som i Romeo och Julia. Jag ser mig över axeln efter honom. Han går baklänges och ser på mig. Sedan försvinner han bortanför muren och vi sågs aldrig igen.

* Jag drömde att jag hade en kamel som var lika stor som en cokerspaniel-hund. Jag gick med den i koppel och döpte den till Thomas.

*02.30 cyklade jag hem från stan genom natten efter ett långt åsk-regn. Det var bara jag och igelkottarna som var vakna. Hela ryd vad tomt, inte en enda människa där. Jag sjöng mando diao låtar och lite julsånger för att inte känna mig så ensam och sluta tänka läskiga tankar.

* I natt drömde jag om den där fina killen på look-book, Clement. Vi dejtade. Han var kaxig och dryg, ville bara vara för sig själv. Men plötsligt så såg han något hos mig och blev plötsligt till en mjuk och osäker person. Drömmen slutade med att vi var vilsna båda två i stan. Plötsligt såg jag honom, rädd och ensam. Jag tog hans hand, han blev först förvånad och sen log han för sig själv och vi sa inte ett enda ord, för det behövdes inte.


Fint fint fint! <3

Hm. Det är lite konstigt men alla jag känner (nästan) är väldigt deprimerade denna sommar. Och det är jag också, vilket gör det hela lite lättare. För ifall jag var glad och alla andra var ledsna skulle jag tänka "men ååh, vad trisst att de är ledsna...Om mina vänner är ledsna blir jag liksom också ledsen". Och om alla var jätte glada medans mitt liv var i botten av ån skulle jag tänka "Jävla skit liv kan inte denhär sommaren bara ta slut? jag vill dö".
Så nu tänker jag att jag är ledsen och många andra är ledsna och då förstår vi ju varandra och kan ha kul ihop, prata ut ihop, bli buhu-mitt-liv-suger- Fulla ihop.
Detta känns ju ganska okej på så sätt.

Grejen med min "depresion" är att jag funderar så mycket nu när jag är ledig och jag längtar på så sätt lite tills sommaren tar slut... Om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte det här med att leva i ingenting om ni förstår vad jag menar? Det känns som att jag vill veta vad som ska hända, vad jag ska göra...med mera med mera. Och jag känner mig så orolig över detta vad-händer-efter-sommaren att jag vill få det överstökat. Det känns som att jag sett en sjukt spännande film som jag sen pausat och inte får veta slutet på för ens om en månad. Det är olidligt.

Samtidigt så har jag alltid tänkt "Efter sommaren då jag är glad och arbetslös kommer livet vara as bra!" men tänk om det inte blir så? Tänk om det blir tvärt om? Tänk om allt bara blir värre och ett litet helvette och jag bara går här hemma och blir galen och deprimerad? Det är ju ganska så stor chans att det blir så..hm.. Åh. Jag vill bara få slut på allt lidande så kan jag få vara ifred sen.

Äsh. Imorrn åker jag till Paris i en vecka. Hoppas ni får det fint!

Jag har tappat bort mina solglasögon. Mina fina fina prickiga solglasögon.
Jag minns att jag hade dem på mig i lördags, då sa min kompis John "De där solglasögonen är inte snygga nånstans! Så himla fula!" ...jag låtsades som att jag inte brydde mig ett ord om vad han sa och svarade "Är de inte alls! Dom är jätte snygga, speciellt på mig! Så det så." Men sen sa jag att man säger inte så, och jag hade faktiskt inte frågat om hans åsikt.

Nå ja. Mina solglasögon är borta. Det tråkiga med att jag tappade bort dom är just att de har varit med mig överallt:
* Peace and Love 010 och 011
* Massvis med Mando Diao konserter
* Massvis med fina kvällar då man mött nya människor och nya kontakter. Eller kanske gamla vänner då relationen till dem förändrades.
* De har varit med under dagar jag minns
* De har dolt mina ögon då jag varit osminkad
* De har gjort mig 50-tals snygg

Jag förstod inte hur de försvann! Men igår kväll när jag skulle sova så kom plötsligt tanken upp "Låg mina solglasögon i Mando Diao väskan idag?" så jag gick ner mitt i natten och letade men de var borta. Sen letade jag idag men nej, de låg ingenstans.
Så idag åkte jag till stan, 30min innan de stängde och hoppades hoppades hoppades på att H&M hade kvar de solglasögon de sålde året innan. Och det gjorde de! Åh! Sån himla tur i oturen!
Men jag förstår inte hur de från förra året kan vara kvar änn. Kanske är det för att de anses vara fula? Eller för att ingen vågar ha dom?
Eller för att de är som snyggast på mig! Haha! (suck on that, John!)

I övermorgon är jag i Paris! Det tar bara 2,5 timmar att åka dit. Det går ju jätte fort! (senast jag flög så tog det 7 timmar, det var till New York) speciellt om man har bra musik och en bra bok. Åh. Jag ska bort från denna stad!
Men tänk om jag tror att Paris är underbart och sen så är det en medelmåtta? hm. Äsh. Jag har inte SÅ höga förhoppningar faktiskt.

Det enda dumma som händer varje gång jag reser bort är att det är då som man saknar sina kompisar och kommer på att "åh, vi måste göra det där och det där och det där!!", haha. Jaja. Jag träffar dem när jag kommer hem. Sen så är jag trött på linköping, på sista tiden har staden bara påmint mig om tråkiga saker... Och jag längtar tills den dagen kommer då jag inte tänker "Men vad är det för mening med att gå upp och möta verkligheten?" varje morgon när jag vaknar. För så känns det just nu, tyvärr.
Tänk om det blir så när jag är arbetslös också...? Hm. Det hoppas jag inte. Då är jag väll upptagen med att sticka, promenera, dricka espresso och gå på gym.

Haha, en annan lustig grej jag kan berätta är att jag tror jag börjar bli lite galen eller nåt. På siståne så har jag hört musik då jag är ute och går med någon. Oftast är det någon klassisk musik eller kanske lite jazzig, instrumentalt är det iallafall. Då när jag går säger jag "Hör du musiken? Asså vart kommer den ifrån?" han/hon svarar: "Vilken musik? jag hör ingenting alls".
Hmmmmm! Och nu nyss lät det som om det var parad-musik utanför....

Jag vill sticka! Jag får sticknings abstinens! Kanske en halsduk, eller nej; en krage! En mossgrön <3
..Men jag åker till Paris i övermorgon...så jag har inte tid med sådant trams.

Jag vill så himla gärna ha höst eller vinter igen (förlåt alla sommar älskare, sluta läs här om detta blir allt för deprimerande).
Jag saknar min röda kappa och mina mönstrade vantar  (tyvärr har vantarna gått sönder så jag får bli ihop med något nytt par vantar i år, trisst men sant, sånt händer.)
Men sen när det väl blir vinter kommer jag tänka "VARFÖR VILLE JAG HA VINTER FÖR!?!? DET ÄR KALLT JU!" men åååh, nu vill jag verkligen ha vinter och snö eller iallafall höst! (så länge det inte blåser). Jag vill ha höst just för att då har man så fina färgkombinationer eftersom det är mycket lager på lager. ååååh! Jag har sån himla inspiration! Jag vill ha höst! Jag måste få ut mina kläd-idéer nu!
Nu! nu! nu!

Jag känner mig väldigt bortskämd ibland. Nu tänker ni att jag menar i materiella ting, men det är inte det jag menar.
Jag känner mig bortskämd när det gäller att vara omtyckt, uppskattad. Eller det kanske är fel sak att säga... Jag vet inte hur jag ska förklara detta.
Men grejen är den att jag har så himla fina vänner, få men fina. Jag tycker så himla mycket om dem (eller rättare sagt, jag tycker så himla mycket om er) och de verkar tycka väldigt mycket om mig också. Jag kommer aldrig förstå varför de tycker om just mig. Jag är så van vid att vara någons vapendragare. Den som det kvittar om den är med eller ej. Den som ingen saknar.

Men nu är jag fri, står på mina egna ben och har vänner som gillar mig och inte min kompis. Ändå kan jag inte undgå att jag blir lite kräsen. Vissa människor tänker på mig, tycker om mig, ser upp till mig. Ändå gillar jag dem inte tillbaks och jag önskar verkligen att jag gjorde det.
Har jag blivit en av de där vännerna jag tyckte om, men de tyckte om min kompis istället för mig?
Nu när jag väl fått riktiga vänner. Borde jag inte ta vara på dom?


Jag känner mig bortskämd och otacksam. Men jag kan inte hjälpa det. Man kan inte tycka om alla, men den här världen lär oss att man är en dryg kompis om man inte gör det. Ibland förstår jag inte hur denna värld är funtat... Finns det någon som tycker om alla? Som aldrig känner att den inte vill vara med den där personen som vill vara ens vän?
Jag blir så frustrerad på mig själv för jag förstår inte varför jag inte kan tycka om vissa människor.

Har ni nånsin önskat att ni saknade någon men det gör ni inte?

Någonting ännu värre är då man slutat sakna den som man saknade mest av alla, som dessutom saknade än tillbaks.
Man vet inte varför. Men saknaden kommer aldrig.

För sanningen är den att.
Jag saknar inte dig.


[jag hoppas ni förstår att denhär texten har inget med er att göra, bara i de delar där det står att jag nu har riktiga vänner. För det är ni verkligen. Oroa er inte; Er kan jag sakna hur mycket som helst även fast jag träffade er för 5 minuter sen. Och sanningen är den att jag älskar er]

Ibland känner man att den här dagen kan vara min sista.
Så kände jag idag då det stannade en bil bredvid mig och skulle fråga om vägen då jag var påväg hem, men mannen i bilen var trevlig visade det sig sen (lite för trevlig). Jag tänkte att "åh nej den här dagen kommer bli min sista, nu dör jag, nu blir jag fångad och prostituerad och vad fan har jag gjort med mitt dyrbara liv egentligen?".
Så kändes det och jag fick lite panik efteråt men den la sig. Jag hoppas hoppas hoppas att jag aldrig träffar den bilen igen, även om han bara fråga mig om vägen. Just känslan att man ska dö, bara sådär då man är påväg hem från stan kommer lite som en chock.
Har du nånsin gått och tänkt på ett minne eller en viss dag som du trodde skulle sluta jätte illla, men det gjorde den inte. Ändå får ni ångest då ni tänker på den dagen för ni minns den där känslan då man tänkte att detta blir nog slutet? Att ångesten är kvar även fast allt löste sig?

Så känner jag över en massa saker. Massor med gånger då jag trott att jag skulle dött eller liknande.

Men tänk om bilen kommer tillbaka? Det var ju nära där jag bodde.
Tänk om mitt liv tar slut imorgon?
Det är så mycket man tar förgivet. Att man har tid, att andra har tid, hur kan man vara så säker? Hur kan man ta förgivet att man kommer leva om 2 månader, imorgon, 3 timmar, om 1 minut?

Men ÄSCH! Det finns så mycket rädslor i världen att om man skulle bry sig om allt skulle ju då livet vara till förgäves.
Men det är ju p.g.a. döden som man lär sig att uppskatta och ta vara på livet. För visst är det kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död?

Om man vill hitta nån ny intressant färgkombination så är denhär bloggen bäst!:
http://color-collective.blogspot.com/

Ett tag så hatade jag dom. Men just nu så är jag sjukt sugen på att skaffa en sån där lång kjol! (inte SUPERLÅNG utan typ till mitten av vaderna)
Åh, jag har värsta bilden i huvet hur det skulle se ut.
Jag behöver dock också en blus att ha den med, då skulle det bli jätte fint. Helst vill jag ha en ljusrosa lång, veckad kjol och sen en vit blus. Om det är kallt skulle man kunna ha en tjock stickad kofta (ganska kort, som den kofta jag har på gif bilden några inlägg under detta fast i brunt eller röd/brun). Sen skulle man kunna ha ett bälte, det skulle kunna bli rätt snajsigt tror jag! Iallafall om kjolen är puder-rosa och inte ljusrosa-rosa. Haha,hoppas ni fattar.
Det enda svåra är det där med skor.. Vad för skor passar till en vad-lång kjol egentligen?
Alltså kaaanske att det skulle passa med ett par rätt höga skor, men jag är så trött på allt för höga skor...faktiskt...
Men ballerinaskor skulle se för platt ut. Kanske några halvhöga skor skulle gå, haha, finns inte så mycket annat att välja på i mitt fall.
Här är det jag skulle villja ha (utan koftan och bältet, de tycks inte finnas nånstans):

Jag vill ha höst. NU.

En annan grej jag har funderat över är det där med tatueringar. Eller. Det funderar jag ioförsig över mest hela tiden men ändå, jag tror jag har kommit på vad jag vill ha!
1. Ett ankare som det står mando diao över eller under eller i mitten på (eller att det står mando över ankaret och diao under). Den tatueringen skulle betyda mycket för mig för dels så gillar jag ankaren och marina saker, det är lite av en grej som folk brukar förknippa mig med. Sen så gillar jag ju Mando Diao. Men tillsammans så betyder ankaret och "Mando Diao" att det är med Mando Diao jag hör hemma, det är de som jag fastnat för. Och sätter man i ankaret i bottnen så stannar man där. Fint va?

2. Om jag skulle göra nånting större så skulle jag villja ha ett litet träd med massvis med rötter. Typ på ankeln. Som om det växer från marken och uppåt.
Jag skulle villja att trädet var en sliten och smal tall. Den tatueringen skulle symbolisera att det finns så mycket under ytan. Även om det är ett litet tanigt och fult (eller fint) träd så finns det så mycket mer under ytan som alla kanske inte ser. Det skulle väll vara rätt fint det med?

Jag ska skissa på den där med ankaret. Den andra skulle jag villja att det såg ut ungefär som denhär fast liksom tvärt om; mindre grenar och fler rötter:

Jag älskar Urban Outfitters. Oh. Dock skulle jag aldrig villja att de öppnade en butik här. Det ska vara en sån affär man sällan besöker och där man hittar plagg som ingen kommer ha en likadan av hemma.
Jag gillar också att jag gillar dem på facebook så att jag får se deras nyheter några gånger i månaden!
Här är det jag tycker är finast just nu:


ÅH! jag älskar ALLT i denhär bilden! speciellt kopparna, oh, jag dör <3 Vimplarna (heter det så?) är också hemskt fina, och filten med fåglarna, och med hästar, FATEN <3 kuddarna, korgen.... allt<3



Jag är svag för skjortor/blusar med hög krage.



..jag gillar också att det är en sådan ovanlig färg på den. Men finast av allt är att det är KATTER på den!



Fin väska i den färg som just nu är min favorit. Jag vill ha allt i mossgrönt eller mörkgrönt.



Älskar kragen <3



Även om jag inte är något fan av kilklack så är dehär rätt snajsiga ändå! Jag gillar färgen och snörena.
Tänk dessa skor till ett par mössgröna eller gråa knästrumpor. Det skulle vara jätte fint till hösten.
Och på tal om mossgröna knästrumpor så har jag letat efter sådana i typ åratal! Om ni ser några, kontakta mig!
Det funkar även med mossgröna strumpbyxor så länge de är stickade.

Min hals är ett rivjärn och nu ska jag dricka té.
God natt världen.

Man har ju sina favorit fotografer/konstnärer då och då. Just nu gillar jag Dara Scully:















Jag vette fan hur hon har lyckats göra de så verklighets trogna, men fina är de iallafall! Jag gillar den näst sista bilden bäst. Jag vill också ha kalas med björnungar.

Snart kommer fler bilder från P&L. Eller. Å andra sidan kommer ni ju se dem på facebook, men jag kanske laddar upp nån endå. MEN. Denhär bilden måste visas ÖVERALLT, för den är så fin.

[Jag her ett plåster på fingret efter att ha råkat skära mig djupt på en kniv i Falun, därför skriver jag inte så bra, och därför är det ett dubbelV i "registreringsskylt" men det märkte jag inte för ens jag redan hade sparat bilden..]