Louie Louie

Jag blir glad av regn för då känns det som att världen är ledsen

Då gör det inget om jag också är ledsen.
Men om jag är glad och det regnar kan jag fortfarande vara glad, för är man glad så kan inte ens världen stoppa en från att vara lycklig.

Vissa människor tycks alltid vara lyckliga då solen skiner. Man ler, för att världen ler.

Du ler.
Men är du lycklig för det?

Jag har ca 1000 sådanahär bilder ska ni veta, hoho, Enjoy:














(fd Beatles medlem, Stuart Sutclif)

Den andra kvällen i denna sjukdom jag har (som jag tror är halsfluss) så kom jag att tänka på döden. För det kändes verkligen som om den var nära.
Jag låg där i sängen. Jag hade gåshud över hela kroppen samtidigt som jag blev varmare än jag någonsin varit. Inte svettigt varm alltså, utan varm-brännande varm. Till och med innuti min mun var det så varmt och värmen bara steg och steg och mitt hjärta slog fortare.Men ändå så frös jag, speciellt mina ben, jätte lustigt. Så fort jag rörde på mig kände jag hur varje kroppsdel reagerade och mitt huvud kändes som om det skulle sprängas. Jag andades hackigt och mina lungor kändes som att de hade extrem träningsvärk.

När det tillslut gjorde så ont av smärta i lungor och huvud började jag gråta (jag hatar det, men jag har så himla lätt för att gråta av smärta. Det gör ju bäbisar...Typ om de ramlar...Och hur gamal är jag? 19. Och jag börjar ändå gråta om jag ramlar och det gör riktigt riktigt ont.). Sen tänkte jag "Är det såhär när man dör? Gör det lika ont? Isåfall hoppas jag att jag dör smärtfritt...Jag vill inte dö i gråt och plågor"

Sen tänkte jag: Är det inte konstigt att man tänker liksom att de som har cancer eller någon annan sjukdom, de vet liksom hur det går till, hur det känns, när ljuset brinner ut. Men egentligen vet ju ingen hur det är. Och om nu vi är rädda om de som har cancer, att de ska lida o.s.v. Hur rädda är då inte den som har cancer?
Man frågar de som har cancer "Hur lång tid är det kvar? Vet du nåt om vad som händer sen mot slutet?". Men hur kan de veta det? De har ju aldrig dött förut.

Kanske är det det som är så skrämmande? Ingen kan tala om för en hur det känns eller vad som händer. Döden är något man aldrig gjort förut och kommer aldrig uppleva igen.

Jag har glömt bort att det är sommar. Jag blir förvånad då jag kollar ut och kommer på "Ajuste, det är ju sommar och varmt och man kan ha kortbyxor eller kjol utan strumpbyxor".

Jag tänker mig att det ska vara vinter. 1 meter snö. Att staden ska vara fylld av vinter-tystnad. Så tyst att man hör snöflingorna falla om man lyssnar noga.
Om jag skulle gå ut skulle jag ta min röda yllekappa, ta på mig de tjocka, gråa knästrumporna, så att jag slipper frysa. När jag går ut känner jag hur en snöflinga smälter på min varma,rosiga kind och jag gräver ner huvet i den tjocka halsduken, tar på mig luvan och springer ut och möter någon. Kanske någon jag tycker är väldigt fin.

Det finns ett linne med några grenar och löv på som jag brukar låna av min syster. Idag när jag tog av det hittade jag en liten dold mening på det: "Im on the devils side. Because he keeps promises and has the most amazing eyes."

Imorgon fyller jag 19 år.

Imorgon är det 3 år sen jag såg Mando Diao för första gången.

Imorgon är det exakt 1 månad kvar till Paris.

Idag är det 19 dagar kvar tills jag åker till Mando-Diao-staden och ser både Mando Diao och Håkan Hellström.

Igår läste jag en sak i Håkan Hellström boken: "Jag lyssnade på min låt, Känn ingen sorg för mig Göteborg, i min freestyle. Septembersolen sken och för första gången blåste vinden mig i ryggen och inte i ansiktet." Det var fint tyckte jag.

Igår fick jag ett sms där det stod: "Herregud vad söt du var i fredags". Det gjorde mig glad för jag grät på fredagsmorgonen för jag kände mig så ful.

I fredags skulle jag ge mitt nummer till en kompis, men hans mobil funkade inte så jag fick leta reda på ett papper och skriva med mitt läppstift.
Jag vet inte riktigt varför men eftersom det var så ovanligt tycker jag det räknas som fint. Och jag har alltid villjat skriva mitt nummer med ett läppstift till någon.

[Detta inlägg publicerades EFTER det som står över...Jävla knasblogg.se]

Nu är jag 19! När jag var liten tänkte jag att 19 är så pass gammalt att jag kommer inte ens bli 19. Men som det verkar just nu så blev jag det.
Fast 19 är ju liksom ingen ålder...Vad händer när man är 19? Antingen pluggar man ihjäl sig eller så är man arbetslös.
Jag vill plugga så att jag gör nånting men jag vill också vara arbetslös/jobba så att jag slipper plugga.
Men det kommer bli så trisst om man har ett år då man knappt träffar några nya människor....Det är det som är det roliga med skolan: Man träffar folk. Haha, nu låter detta som om jag lever för skolan eller aldrig går ut men liksom... Hur många lär man känna på krogen egentligen? alltså känna-känna, sånna man börjar umgås med? Typ 1 eller kanske 2 om man har tur. Jag är inte den som går fram och bara "TJAAAAAAA!" till vem som helst Jag har faktiskt aldrig gjort det. Och jag bryr mig inte om att ändra på det heller.
Men åååååååh...... Jag vill inte att det ska bli slutet-av-augusti-då-alla-börjar-något-utom-jag. Det är det som ger mig ångest.
Har ni tänkt på att man ofta får ångest över små saker?
Jag får ångest över dagen då alla börjar skolan utom jag. Jag har inte ångest av att jag inte gör nåt. Utan över att jag är ensam om att inte göra något.
Eller nej! nu kom jag på vad jag har ångest över: När alla går till jobbet/skolan men jag sitter hemma.