Imorgon är jag fri från denna stad i 2 dagar och åker till Mando Diao, håkan hellström, bob dylan m.fl. <3
Och det slår mig när orden kommer ur min mun
Hur den här staden dödar dig när du är ung
..och plötsligt var inte det hemska stället så hemskt trots allt.
Idag var jag på arbetsförmedlingen... Det stället är så läskigt och har en sådan underton i namnet. Det är inte precis ett ställe man tycker om att gå till, det känns snarare bättre när man går därifrån.
Aja, nog om det!
Så. Vart var vi? Jo! Jag var på arbetsförmedlingen. För ovanlighetens skull så var det väldigt tomt där. Jag satte mig bland sofforna, den som var längst bak (man vill liksom vara så långt ifrån okända människor som möjligt då man är själv). Bland sofforna satt en kille i 30-års åldern. Sedan kom en kille i min ålder. Han hade långt,brunt hår. Lite rockig klädstil. Och finast av allt så hade han ett stort ankare på handleden. Han var en sådan kille som ser så pass bra ut i ansiktet att han behöver inte anstränga sig för att se bra ut.
Jag spanade in honom. Och som vanligt så spanar jag alltid in fel folk liiiite för mycket.
Tillslut kom det fram en "gubbe" som jobbade där och frågade vilka av oss 3 som skulle på möte med jobbcoach. Det var bara jag och snyggingen-med-ankaret som skulle det. "Okej, men då kan ni två följa med mig" sa gubben. Jag tänkte "Haha! Score! Jag och snyggingen! bara vi två. Fast...fan vad pinsamt att jag spana in honom så mycket, jag trodde ju aldrig att vi skulle få någon slags kontakt liksom. fan. Och nu går vi här bredvid varandra"
Vi följde efter gubben ner till källaren där man skulle skriva upp sig på en lista. Han skrev sitt namn först. Sen kom jag och skrev mitt.
Anledningen till varför jag ville skriva om detta var just att det är så kul när sånnadär extra snygga männsikor som man tror bara ska bli ett span som man aldrig fick veta namnet på faktiskt blir någon man fick veta namnet på!
Jag har varit med om liknande saker förut, vissa har varit "större" än andra. Men det är alltid lika kul. Och om jag hade varit riktigt riktigt intresserad så hade det ju varit så stort att jag skulle tänka att vi var menade för varandra eller nåt.
Visa från Utanmyra
mina ögon blev som förvända.
Såsom vinden gångade han,
rask och orädd, säker att segra.
Han såg på mej och han log.
Han såg min ros och log,
sen han gångade mej förbi.
Men han gångade mej förbi.
Endast en gång såg jag den man,
mina ögon blev som förvända.
Såsom solen strålade han,
all min levnad kom han att ändra.
Han tog på mej och han log.
Han tog min ros och log,
sen han gångade mej förbi.
Men han gångade mej förbi
29 Juni
Jag blir glad av regn för då känns det som att världen är ledsen
Då gör det inget om jag också är ledsen.
Men om jag är glad och det regnar kan jag fortfarande vara glad, för är man glad så kan inte ens världen stoppa en från att vara lycklig.
Vissa människor tycks alltid vara lyckliga då solen skiner. Man ler, för att världen ler.
Du ler.
Men är du lycklig för det?
Vi var påväg dit där vattnet smakade vin
Idag upptäckte jag charmen med kort slutartid.
onödigt inlägg om onödiga tankar i natten del 2445
Sprite är helt okej, speciellt med is, då är det faktiskt väldigt gott.
Fanta är godast! Speciellt på resturang. Fanta exotic är också god, men inte om den blir ljummen. Fanta är egentligen den enda läsk jag riktigt gillar, annars så tycker jag inte om läsk.
Saft är GODAST, blandsaft från dagis. Eller brunnebys hallonsaft, mmmmmmmmh.
Cider på resturang är äckligt! Alldeles för alkoholigt...ush. Cider är bara gott då alkoholen är ca 0,2%
Jucie är gott men inte om man ska åka bil. Om juice får stå i solen är den FÖRSTÖRD. Det räcker med en sekund, eller en nano-sekund. Den blir F.ö.r.s.t.ö.r.d. ! ! ! Det smakar hel knas. Prova själv.
Mjölk ska vi inte gå in på. Så vidrigt är det...
Den absolut godaste drickan, alla kategorier är Vatten! Åh, vatten då det är i perfekt temperatur och då man är riktigt törstig, mmmmh.
Sen så kan man faktiskt känna skillnad på vatten. Jag är en vatten fin-smakare. Vattnet är godast hemma eller i Stockholm. Men inte i Malmö. Och vatten man köper på flaska är aldrig särskillt gott... I alla fall inte Evian, ush. Men Bonaqua är helt okej. Helt okej.
åh, vatten <3
hehe, fail att jag dricker té på bilden men jag hittade ingen mer passande.
Äh, sluta tänk så drömmer vi om vackra, unga, män istället (del 2)
Jag har ca 1000 sådanahär bilder ska ni veta, hoho, Enjoy:
(fd Beatles medlem, Stuart Sutclif)
Jag har ju inget vettigare att tala om så vi kan ju alltid tala om döden.
Den andra kvällen i denna sjukdom jag har (som jag tror är halsfluss) så kom jag att tänka på döden. För det kändes verkligen som om den var nära.
Jag låg där i sängen. Jag hade gåshud över hela kroppen samtidigt som jag blev varmare än jag någonsin varit. Inte svettigt varm alltså, utan varm-brännande varm. Till och med innuti min mun var det så varmt och värmen bara steg och steg och mitt hjärta slog fortare.Men ändå så frös jag, speciellt mina ben, jätte lustigt. Så fort jag rörde på mig kände jag hur varje kroppsdel reagerade och mitt huvud kändes som om det skulle sprängas. Jag andades hackigt och mina lungor kändes som att de hade extrem träningsvärk.
När det tillslut gjorde så ont av smärta i lungor och huvud började jag gråta (jag hatar det, men jag har så himla lätt för att gråta av smärta. Det gör ju bäbisar...Typ om de ramlar...Och hur gamal är jag? 19. Och jag börjar ändå gråta om jag ramlar och det gör riktigt riktigt ont.). Sen tänkte jag "Är det såhär när man dör? Gör det lika ont? Isåfall hoppas jag att jag dör smärtfritt...Jag vill inte dö i gråt och plågor"
Sen tänkte jag: Är det inte konstigt att man tänker liksom att de som har cancer eller någon annan sjukdom, de vet liksom hur det går till, hur det känns, när ljuset brinner ut. Men egentligen vet ju ingen hur det är. Och om nu vi är rädda om de som har cancer, att de ska lida o.s.v. Hur rädda är då inte den som har cancer?
Man frågar de som har cancer "Hur lång tid är det kvar? Vet du nåt om vad som händer sen mot slutet?". Men hur kan de veta det? De har ju aldrig dött förut.
Kanske är det det som är så skrämmande? Ingen kan tala om för en hur det känns eller vad som händer. Döden är något man aldrig gjort förut och kommer aldrig uppleva igen.
Utanmyra
Jag har glömt bort att det är sommar. Jag blir förvånad då jag kollar ut och kommer på "Ajuste, det är ju sommar och varmt och man kan ha kortbyxor eller kjol utan strumpbyxor".
Jag tänker mig att det ska vara vinter. 1 meter snö. Att staden ska vara fylld av vinter-tystnad. Så tyst att man hör snöflingorna falla om man lyssnar noga.
Om jag skulle gå ut skulle jag ta min röda yllekappa, ta på mig de tjocka, gråa knästrumporna, så att jag slipper frysa. När jag går ut känner jag hur en snöflinga smälter på min varma,rosiga kind och jag gräver ner huvet i den tjocka halsduken, tar på mig luvan och springer ut och möter någon. Kanske någon jag tycker är väldigt fin.
Idag har jag inte träffat en enda såndär...vad heter de nu igen..? Ajuste! Människa.
En sådan dag har jag idag, men det är för att jag är sjuk, annars så hade jag faktiskt saker planerat. Men som vanligt blir man ju aldrig sjuk då man faktiskt VILL vara sjuk, och tvärt om.
sailorsandbows.blogg.se
Samtidigt så gillar jag ju min blogg och jag gillar det jag skriver.Den är rätt fin ändå och jag är så fäst vid den nu.
Jag tycker egentligen inte att det jag skriver är personligt. Men ifall fel personer läser min blogg så får de fel uppfattning av mig och det vill jag ju inte... Jag vet inte vad som ska bli av det här. Jag önskar att jag visste vilka det är som läser.
Det kan bli så att inom en snar framtid så låser jag den här bloggen, men mina närmaste vänner får veta lösenordet. Men isåfall så medelar jag det i tid.
20 Juni
19 Juni
...Har ni tänkt på att oftast så har söta tjejer "fula" röster och tvärt om? Mindre fina tjejer har fina röster. Alltså röst då man pratar.
Och jag känner desperat behov av att gå runt i raggsockor på trägolv i nån gammal stuga på landet. Oh.
Idag har jag ont i huvet och känner mig sjuk. Men Samuel mår bra iallafall, idag har jag gett honom näring.
Hoppas du som läser detta har det fint! (och om inte, så hoppas jag att du får det fint senare)
Hej svej!
/din Louise
17 juni
Samuel
När jag fyllde år fick jag ett bonsaiträd. Först när jag fick det tänkte jag "Va fan, det var ju inte ett sånthär jag ville ha, vad är dethär för jävla klump-träd som inte alls ser ut som en mini-ek....Vad gör jag nu? Dethär vill jag ju inte ha..fan."
Men efter ett tag såg jag det fina i det fula klump-trädet. Det har trotts allt en fin form och jag ska ta hand om det. Jag kan ju alltid skaffa en liten mini-ek nån annan gång i framtiden.
Jag fick också en artikel om bonsaiträd. Där stod det "Att ge bort ett bonsaiträd till någon är som att ge bort ett djur". Jag trodde att bonsaiträd var något man vattnade en gång i veckan och som tyckte bäst om att vara torra och stå i mycket solljus. Men de ska vattnas ca varannan kväll plus att man ska duscha trädkronan varje dag. Och om trädet är väldigt torrt kan man bada det, då håller det sig i 2 dagar utan vatten.
...Jag gillar det här! Jag gillar att jag äntligen har något att ta hand om sådär, som ett djur. Jag har en vattenkanna i mitt rum så att jag kan vattna den om kvällarna. Sen ska jag skaffa en blomspruta så att jag kan duscha trädkronan på morgonen. Jag har hört att det är svårt att ta hand om bonsaiträd om man inte har tid, men jag har tid! Jag ska ta hand om den.
Eftersom den kräver så mycket av min tid tänkte jag att den förtjänar faktiskt ett namn. Först tänkte jag Laban, men det ska ju min sköldpadda heta. Sen tänkte jag Vincent, Klemens, fast nä. Sen kom jag på att jag kan ju döpa den efter någon person, kanske någon 1800-tals förtfattare! Men nej, kom inte på någon. Så tillslut tänkte jag att jag kan väll döpa den efter någon i Mando Diao? Och vem passar då inte bättre än Samuel som jag tycker så mycket om? Dessutom hedrar jag då Samuel eftersom han inte längre är med i bandet.
Så Samuel fick det bli!
Jag ska verkligen försöka ta väl hand om honom. Det vore väldigt trisst ifall han dog.
Fina saker del 1042
Det finns ett linne med några grenar och löv på som jag brukar låna av min syster. Idag när jag tog av det hittade jag en liten dold mening på det: "Im on the devils side. Because he keeps promises and has the most amazing eyes."
Imorgon fyller jag 19 år.
Imorgon är det 3 år sen jag såg Mando Diao för första gången.
Imorgon är det exakt 1 månad kvar till Paris.
Idag är det 19 dagar kvar tills jag åker till Mando-Diao-staden och ser både Mando Diao och Håkan Hellström.
Igår läste jag en sak i Håkan Hellström boken: "Jag lyssnade på min låt, Känn ingen sorg för mig Göteborg, i min freestyle. Septembersolen sken och för första gången blåste vinden mig i ryggen och inte i ansiktet." Det var fint tyckte jag.
Igår fick jag ett sms där det stod: "Herregud vad söt du var i fredags". Det gjorde mig glad för jag grät på fredagsmorgonen för jag kände mig så ful.
I fredags skulle jag ge mitt nummer till en kompis, men hans mobil funkade inte så jag fick leta reda på ett papper och skriva med mitt läppstift.
Jag vet inte riktigt varför men eftersom det var så ovanligt tycker jag det räknas som fint. Och jag har alltid villjat skriva mitt nummer med ett läppstift till någon.
Tankar i natten
[Detta inlägg publicerades EFTER det som står över...Jävla knasblogg.se]
Nu är jag 19! När jag var liten tänkte jag att 19 är så pass gammalt att jag kommer inte ens bli 19. Men som det verkar just nu så blev jag det.
Fast 19 är ju liksom ingen ålder...Vad händer när man är 19? Antingen pluggar man ihjäl sig eller så är man arbetslös.
Jag vill plugga så att jag gör nånting men jag vill också vara arbetslös/jobba så att jag slipper plugga.
Men det kommer bli så trisst om man har ett år då man knappt träffar några nya människor....Det är det som är det roliga med skolan: Man träffar folk. Haha, nu låter detta som om jag lever för skolan eller aldrig går ut men liksom... Hur många lär man känna på krogen egentligen? alltså känna-känna, sånna man börjar umgås med? Typ 1 eller kanske 2 om man har tur. Jag är inte den som går fram och bara "TJAAAAAAA!" till vem som helst Jag har faktiskt aldrig gjort det. Och jag bryr mig inte om att ändra på det heller.
Men åååååååh...... Jag vill inte att det ska bli slutet-av-augusti-då-alla-börjar-något-utom-jag. Det är det som ger mig ångest.
Har ni tänkt på att man ofta får ångest över små saker?
Jag får ångest över dagen då alla börjar skolan utom jag. Jag har inte ångest av att jag inte gör nåt. Utan över att jag är ensam om att inte göra något.
Eller nej! nu kom jag på vad jag har ångest över: När alla går till jobbet/skolan men jag sitter hemma.
Champagne
På min student drack vi sådanhär champagne. Jag gillar att mina föräldrar valde just den för den är så jag. Jag är liksom shopping och stil men jag är också det där marina ankaret. FINT!
O ja
Jag är så trött på det där förbaskade ordet...men rubriken skulle vara "Studenten"
Jag och mini-me
Jag och fickpluntan
...men stolthet kom i vägen
Mörker (del 102 eller kanske mer)
Lite roligt att Jossan håller i en Darth Vader hjälm kanske, haha, men bilden blev så fin i övrigt så det gör inget!
När jag ser de här bilderna tänker jag på Lykke Li – Possibility - Soundtrack Album Version . Den låten tycker jag nu för tiden är den sorgligaste jag vet, och den låten känns liksom grå eller svartvit.
Har ni nånsin tänkt så? Att alla låtar har en egen färg.
I övermorgon tar jag studenten.
Eller iallafall inte allt runt omkring. Åh, jag vill inte,orkar inte. Jag känner mig som världens mest negativa människa som tycker såhär men det är verkligen inte roligt alls. Jag längtar tills verkligen ALLT med detta student firande är över. Jag vill inte fotas i trädgårdsföreningen med klassen, dricka champange, ta massa foton, vara glad med la familia, äta middag med klassen (eller det KAN bli kul..jag hoppas hoppas).
Sen kommer jag vara full och glad, hoppas jag.
Det jag VERKLIGEN inte ser fram emot är att fotograferas hos fotograf som mina föräldrar vill att jag ska göra...ååååååååååååååh neeeejjjjj. Jag vill inte stå där, med strålkastare och nån östgötskfotograf som säger "Stå liiiite bredare med benen och överkroppen liiiite vriden åt höger. Upp med hakan. Lite mera hitåt. Sådär ja! Och så ler vi nu! Woho!" "Sen kan vi ta ett foto då du ser lite sådär kaxig ut!"
Jag dör hellre. Jag måste komma undan detta öde på något vis.
Jag längtar lite till dagen efter, så länge jag får vara ifred, så jag kan tänka lite och sådär.
Stora-me
Jag har fått två kommentarer på inlägget jag skrev förra gången. Jag håller med er båda. Jag håller med Sonja där om att det finns också en press från Stora-jag. Alltså att framtids-jaget klagar på en och anser att man gör fel val eller liknande. Jag känner massor med press där också.
Jag tänker att småsaker kan bli till jätte stora saker, typ om jag missar bussen, vad händer då? Kommer jag komma för sent, missa massor och därav faila på nåt prov? Eller kommer jag slippa en buss-olycka? Vilka människor kommer jag träffa/inte träffa om jag missar den?
Jag tänker massor sådär. Jag vet inte om jag glider ifrån ämnet nu men jag tänker massor "Vad händer om jag går åt höger istället för vänster? Vad händer om jag går på promenad istället för att logga in på datorn?" Det kanske skulle bli vääääärldens skillnad! (detta påverkar ju såklart mitt framtids-jag. Kommer då mitt framtids-jag bli sur på mig om jag gör fel val?)
För när jag väl missar bussen så träffar jag folk jag känner som jag brukar prata med (vilket man annars gör ganska sällan). Likaså en grej är när jag för flera år sen hade tråkigt och bestämde mig för att kolla på tv, då hörde jag en Mando Diao låt på MTV och det var därifrån som jag började lyssna på dem. Vad hade hänt om jag valde att läsa istället? Då hade jag kanske haft en helt annan personlighet? Hm! Alltså sådant där kan göra mig galen... Aja. Jag hoppas att jag hade hittat hem till mitt Mando Diao-jag iallafall.
...Så länge det inte är så att Stora-jag en dag börjar hata Mando Diao och därför önskar att jag hade missat det där programmet på MTV..? Vem vet.
Mini-me
Det här blir svårt att förklara.....Men tänk er att någonting särskillt hänt er just idag. Då imorgon så lever det som hände igår fortfarande kvar. Någonstans finns en klon av dig själv som upplever det du upplevde igår och den klonen lever den dagen varje dag. Åh. Jag är så dålig på att förklara... Men det jag försöker säga är att jag kan inte fatta att t.ex. dagen 6 maj 2011 kommer ALDRIG tillbaka igen (inte för att något särskilt hände då, det var bara ett exempel). Och likaså kan jag heller inte begripa att jag som 5:åring eller 13:åring eller 15:åring kommer heller ALDRIG TILLBAKA IGEN.
Jag tänker alltid att jag har en liten mini-louise i mig som följer med mig och tänker "Va? Var det det här som skulle bli av mig? Vad gör du Louise! Varför dricker du för? Varför röker du för? Jag trodde jag skulle bli nånting bra och vara duktig! SLUTA LOUISE!!!"
Jag tänker alltid att jag sviker mini-me.
Detta kom jag å tänka på i onsdags då vi fick ett brev av våra lärare. Det var ett brev som vi hade skrivit till oss själva när vi gick i ettan på gymnasiet. I det brevet skrev jag "Plugga efter gymnasiet!!! Gå någon smart linje på universitetet!!! Ta inte ett ledigt ett år! Eller...jag gör ju som jag vill men...tänk dig för!"
Åh, det var ju just det jag hade tänkt göra! Ta ledigt ett år. Jag hoppas att mini-me kan förlåta mig och inte är/blir arg. Jag borde ju förstå mig själv, eller hur?
Likaså det här med vad man ska jobba med när man blir äldre. Jag har lovat mig själv att inte bli lärare (även om jag dessa dagar tänker att det kanske inte skulle vara så dumt). Jag tänker därför inte heller bli lärare, för då skulle jag svika mini-me. Jag vill inte att 13:åriga jag ska se in i framtiden och se att jag blev lärare. Mini-me skulle aldrig kunna förlåta mig.
Detta är ett rätt sjukt problem. Att jag styrs mer av mini-me än av mig själv i nutid, haha. Men förhoppnings vis kommer vi överens nångon dag, jag och mini-me.
3 Juni
Bilden under ser PRECIS ut så som jag gjorde då jag var 5, så nu vet ni hur jag såg ut då.
...Och om ni kollar noga så ser ni att jag har en brosch med en grävling på, jag har döpt den till Isbjörn.
Ansgar & Evelyne
Men plötsligt hände nånting och jag glömde bort dig i 4 veckor. Det stora utrymme du hade i min hjärna i 8 månader fylldes av någon annan i 4 veckor. Det gick så otroligt fort. Jag glömde bort dig helt.
Men sen plöstligt när jag satt här vid datorn lyssnade jag på Kent. Jag minns hur du älskade Kent, även fast dina kompisar tyckte de var töntiga. Du tyckte Kent var finast, bäst, ingenting kunde slå Kent.
Så när jag satt här och lyssnade på Kents musik kom de där 8 månaderna tillbaka, fast på 4 minuter och 16 sekunder.
Det känns som om jag satt här och pratade med dig. Jag kan se precis hur du ser ut. Jag kan känna din livs-smärta, höra ditt hjärta slå. Se hur allt i Kents texter stämmer in på ditt liv. Jag känner hur du iaktar mig. Allt handlar om dig. Du är en trasig människa. Jag lovade att vara rädd om dig. Svek jag dig? Eller tog din smärta över och du svek mig? Jag vet inte.
Det känns som att efter dina 8 månader så dog du och i 4 veckor försökte jag smälta att du var död. Men plöstligt får jag reda på att du lever fortfarande. Nu måste jag försöka smälta detta.
Jag kan plötsligt känna det, du finns, du är riktig och lever fortfarande.
Det svåraste är att jag vet inte om jag saknar dig. Om jag är glad över att du är vid liv igen. Eller kanske är jag arg efter 4 veckor av lögn och 8 månader av hopp?
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Jag minns plötsligt hur jag kunde prata med dig från 11 på kvällen till 4 på natten flera dagar i rad. Det blev aldrig tyst. Vi hade kunnat prata i ett dygn om vi hade haft tid.
Du berättade om allt roligt som hände i ditt liv. Du tröstade mig när jag var ledsen. Du förstod mig. Du var en av de där människorna som är så lik mig att det nästan är skrämmande.
8 månader på 4 minuter och 16 sekunder. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Var det fel av mig att lämna dig? Saknar jag dig?
Ville jag ha mera tid med dig?
Jag vet inte. Jag önskar att jag visste.
Det är så mycket med mina känslor som jag inte förstår.
Funderingar om dofter del 1
Det må vara hur äckligt som helst men om någon har druckit öl så har de en sjukt god andedräkt!
Sen gillar jag lukten av herr parfym. Den har svischat förbi mig extra mycket på sistone. Det kanske inte ens är en herrparfym, jag vet inte, men det luktar typ så och varje gång jag känner den lukten i luften så blir jag lite extra glad.
Jag gillar när jag går in i min systers rum för att spegla mig (om man ska spegla mig i mitt rum så måste man stänga dörren, jobbigt...) och då känner jag lukten av hennes parfym. Det känns som om en del av henne alltid är i rummet då.
Jag gillar tanter som luktar gott, haha. Det gör dock de flesta tanter.
Jag gillar när man har fått en present av någon och så känner man att det man fick i present luktar som den personen man fick den ifrån.
