Louie Louie

Vi har en kruka med en liten blomma i utanför vårat hus. Dock tar inte den lilla blomman upp all plats i krukan. Så denna sommar började det växa en solros bredvid! utan att vi hade planterat den! Den är ca 2cm ifrån kanten, så det är ganska så precis att den började växa där. Rätt coolt och fint ändå tycker jag! Enligt mig så är det den snyggaste solrosen i stan, eller kanske snyggast i världen till och med.

Jag ska börja på gym snart. Eftersom att jag ska börja med detta så behöver jag nya skor och nya byxor (tights).

Skorna hittade jag väldigt snabbt, de är svarta med rosa detaljer och det känns som att man går på moln i dom.
Tightsen var svårare. Antingen var de genomskinliga eller så var de för stora. Så jag hittade ett par som var fina men de fanns inte i min storlek, därför åkte jag till norrköping idag för de fanns tydligen där (jag ringde och la undan dom). Tightsen är svarta från adidas och har 3 sånna där adidas sträck i rosa på låren, as fina! Och passar bra till skorna.
Jag ringde igår och bad att de skulle lägga undan de som går till vaden, inte de långa (de fanns i lång modell också).
Och när jag åkte dit idag så går jag till kassan och säger att jag lagt undan dem i namnet "Louise" och så kommer expediten tillbaka med ett par tights......i lång modell. De korta fanns bara kvar i 40.
Alltså.
Det är inget fel på de långa, jag köpte de faktiskt för de var riktigt fina de också.
Det enda som gjorde mig så himla arg var att den där jävla stadium-killen jag ringde till sa att han hittade dom, i rätt storlek och  allt. MEN VARFÖR LA DU DÅ UNDAN DE LÅNGA OCH INTE DE KORTA!?! Jag sa klart och tydligt "De som går till vaden, INTE de långa!" åh!
Jag vet inte alls varför jag blev så arg. Men va fan. Hur svårt kan det va!? och dessutom så hade jag inte behövt släpa mig iväg ända till Norrköping... Nåja. Norrköping är alltid kul ändå..
Kanske blev jag arg för att jag har nåt emot sportiga och virriga killar? Hm. Jo. Det måste vara därför...hmmff!

Nåja. På vägen till Norrköping så skulle jag köpa en biljett. Tanten framför mig i kön hade en liten jack russel som tittade på mig med stora ögon. När jag tittade tillbaks och log mot den så vifftade den på svansen och nosade på mig. Jag klappade den på huvet.
Åh,Den gjorde mig glad iallafall!

Idag gick jag upp kl 09.30. Det spöregnade utanför och en timme senare gick jag ute med mina gummistövlar och det stora röda paraplyet. Det var hur fint som helst, speciellt i skogen. Och vet ni vad? Det var enast 3 personer i skogen! Eller iallafall där jag gick.
Och en annan grej: Har ni provat att trampa på ekollon? Det känns jätte kul! Iallafall om det är asfallt, annars trycks de bara ner i marken.
Jag trampade på massvis med ekollon på vägen hem och log lite för mig själv varje gång det "klickade till" då de gick sönder.

Sen gick jag hem, gjorde pannkakor och precis när de var klara så kom cissi hem och på vägen hem hade hon köpt sylt och grädde. Jag vispade grädden, hon dukade och vi pratade om allt allt allt! Och det regnade utanför. När det droppade ner för stuprännan blev det som en liten glad melodi av allt dripp-droppande.

Sen åkte jag till tandläkaren vilken var lite läskigt.. Jag var rädd för att min plan om att vägra flour-lack inte skulle gå igenom. Men sen när tandläkaren sa "Nu tänkte jag putsa lite och sen lägger jag på fluor-lack, blir det bra?"
Jag: "Jag vill inte ha flour-lack"
Hon: "Okej men...då kanske du får hål i tänderna! Jag kan bara ta lite grann?"
Jag: "Nej, jag vill inte, det är så vidrigt och jag äter hellre massvis med flour-tabletter"
Hon: "Okej! Ja du är stor nog att välja själv tycker jag, vi skippar flour-lacket"
Sen när jag skulle gå sa hon "Förresten så är du jätte söt, verkligen! Jag har ju sett dig varje år sen du var 3 liksom. Kul att se nu hur du ser ut som nästan vuxen, och du sminkar dig jätte fint också!"
Haha! Åh, denna dag blev liksom komplett där.

Jag gör ett expriment! Jag har länge villjat ha ett litet träd i en glasflaska (alltså inte ett pytte pytte litet träd med massor av grenar, det skulle nog inte funka.. men iallafall någonting litet med rötter som växer).
Så igår hittade jag en liten ek och drog upp den ur marken, sköljde av jorden och satte den i denhär coca-cola flaskan!
Jag tvivlar på att den klarar sig... Även fast jag har gett näring till den. Men änn så länge mår den bra.
Jag har döpt den till CJ eftersom han är lika liten som CJ i Mando Diao och sen så vill jag att alla mina växter ska vara döpta efter en Mando Diao medlem.
CJ står bredvid Samuel, om ni kommer ihåg han?

Åh, det vore så himla coolt ifall CJ växte till sig och man ser massvis med rötter genom glaset. Dock behöver ju träd jord och sådär... Nåja, vi får se vad som händer!

För några dagar sedan så lyssnade jag på en konversation mellan två tjejer ~25 som pratade om lite allt möjligt, mest killar. Det var en grej i deras konversation som jag höll så himla mycket med om! Jag trodde jag var ensam om att tycka så. Hon sa såhär:
"Förra veckan när jag var ute på krogen så var jag och Daniel och några till ute. Då såg jag en aaas söt tjej lite längre bort så jag frågade vad han tyckte om henne och han svarade 'Aa, hon är sexig!' Alltså jag bara..... Han kunde liksom sagt att hon var söt, fin, snygg...Varför kallar killar tjejer de inte känner för 'sexiga'? Liksom. Kalla mig vad som helst men kalla mig inte sexig! Det är fan obehagligt, som om du bara vill ligga med mig eller nåt"

Är inte detta sjuuuukt sant!? Alltså om någon säger att jag är sexig så blir jag typ "heh..okej..." Det känns liksom inte som en komplimang! Som hon sa: "Det är fan obehagligt, som om du bara vill ligga med mig eller nåt".
Okej om ens pojkvänn säger det (efter att man har varit ihop ett tag). Men om någon säger det ute på krogen så är det verkligen...Nej.

Jag har på siståne blivit väldigt folkskygg av mig och jag vet inte varför. Jag kan inte alls sätta fingret på hur det blev såhär. Men ett exempel på detta är att jag inte längre känner mig så trygg i min käraste Rydsskog längre. Jag har alltid älskat den, och det gör jag fortfarande. Men jag stressar upp mig över att det ibland (när man minst anar det) är rätt mycket folk i den. Jag har mina favorit delar av skogen Men jag har också mina hat/ångest delar av skogen: där det är stora ytor och det alltid är någon människa där.
För några dagar sen gick jag i skogen, själv. Den var tom och jag var i den täta delen av skogen. Längre bort, i motsatt riktning kom det några killar, runt 25 års åldern, med tre hundar. En av killarna var mörk och kort, den andra var ljus och lång. När jag gick förbi dom stirrade jag ner i marken, som vanligt. Då sa den ljusa och långa "Ensam tjej.." och när jag hade gått förbi ropade den mörke och korta "Du kanske vill gå med oss eller?".
Då kändes det som om de förstörde min promenad och min skog. Jävla pojkar!
Jag vet inte varför jag "tog åt mig det" men det gjorde jag. Och nu känner jag sisådär över att gå i skogen, men jag gör det ändå.

Jag skullle villj ha en alldeles egen skog där det bara är jag och ingen annan. Den skulle vara så pass tom att jag skulle kunna gå där i bara underkläderna utan att oroa mig för att det skulle komma någon.
Det skulle bara vara jag och skogen. Inga blickar. Inga tankar från folk. Inga som ropar efter än.
Bara jag och en massa skog.

Jag har varit i stockholm över dagen. Det var ett mycket regningt Stockholm tyvärr, men om man ändå bara ska gå i affärer så gör det inte så mycket.
Jag köpte inget särskillt förutom en pärlkrage jag hittade på H&M! Åh, som jag har letat i åratal efter en sån och äntligen får någon innom designvärlden den brilljanta idén om att "Vi kanske ska ta och göra några pärlkragar till folket?". Oh, jag blev så himla lycklig då jag såg den på H&M's speciella avdelning (ni vet den där kollektionen de har med dyrare saker som bara säljs i Stockholm). Den var lite för dyr men också lite för fin så äsh va fan, klart jag köpte den! Annars vore jag ju dum, vilket jag inte är.

Haha, inte världens finaste bild kanske. Just nu har jag den i min hylla för jag har ingen annan stans att förvara den, men jag ska skaffa mig en stor och fin låda där jag kan ha fina scarfs, pärlkragar och baskrar.


Nu väntar jag bara på ett bra tillfälle att använda den.

När man är arbetssökande, vilket jag är, så måste man gå hos jobbcoach. Det är helt okej faktiskt, jag gillar deras stora, luftiga och vita kontor. Jag gillar också att jag känner mig duktig som går dit. Att jag har en uppgift liksom (det är det jag saknar med skolan...) Nåja.
Någonting som jag har tänkt på hos jobbcoachen är att jag blir så ställd av alla frågor, frågor som man tycker är hur enkla som helst men jag har inget svar på dom!
Den värsta frågan är "Vem är du? Hur skulle du beskriva dig själv?". Alltså...va? Jag har faktiskt ingen aning. Hur beskriver man sig själv egentligen? Det beror ju på vad den som frågar tycker är intressant att veta.
Jag vet inte riktigt vad jag gör på min fritid eller vad jag tycker om att göra, vad jag är intresserad av...
Tänk själv: Hur skulle du beskriva dig själv?
Det är ju as svårt! Vad ska man säga? Det finns så mycket att säga men ändå så lite. Det är enklare att beskriva sin kompis än att beskriva sig själv. Ändå umgås man mer med sig själv än med sin kompis.
Är inte detta lite lustigt? Hur mycket tid man än spenderar själv så är det just en själv som man känner minst.

<3

Vad tänker du på när du hör om ”ett svart får”?

 

Jag tänkte på det idag och tänkte ”Finns det ens någonting som ett ’Svart får’”? Alltså någon som är udda, ovanlig, inte passar in (på antingen ett bra eller dåligt sätt). Jag tror att det svarta fåret i en grupp eller familj är den som alla ser ner på. Den som har fått så lågt självförtroende på grund av sin omgivning att den blir till ett svart får. Den som har sugit åt sig allt negativt att den blir svart.

Jag tror inte att man föds som ett svart får. Jag tror att om någon i familjen hade sagt till den fula ankungen att han var vacker som han är så hade folk sett honom som vem som helst.

Men kanske behöver vi ett svart får. För visst är skadeglädjen den bästa glädjen? Vi önskar våra nära och kära all lycka och framgång, så länge vi själva har det snäppet bättre. Och vi älskar att tänka ”Skönt att man inte är som honom i alla fall”.

Nåja. Vad blir jag för klokare av detta? Jag vet inte. Och jag påstår inte att jag har rätt eller fel. Det var bara en tanke jag tänkte när jag gick genom skogen denna soliga dag.

 

Min mobil har sån dålig kvalité på sina bilder att det inte ens är charmigt.. Nåja. Jag har tagit några bilder av sommaren iallafall, mest för att jag inte orkar bära runt på min kamera hela tiden.
Enjoy!:



En regnbågig ballong flög över bakgården på en skola jag gick på för väldigt väldigt länge sen.


Jag har denna sommar tänkt mycket på att det är ju faktiskt väldigt stiligt att ha växter i annat än krukor. Därför tog jag kort på dessa då jag stod i en kö för att köpa glass.



Påvägen hem från stan en varm sommardag fick Néas cykel punktering, så vi gick hem (ca 6km) eftersom jag ändå skulle få vänta en halvtimme på bussen så gick vi ihop. Påvägen genom skogen hittade vi vildhallon!


Förra bilden var på Néas hallon, denna är på mina.
Har ni nånsin tänkt på att sommrar har oftast en röd tråd liksom? Denna sommar skulle jag säga att den röda tråden är nog att jag ständigt hittar vildhallon, vart jag än går.



När jag och John promenerade så såg John plötsligt en död näbbmus (?). Nu tycker ni säkert att jag är dum som tog kort på den och att bilden är grotesk. Men jag tycker den var fascinerande faktiskt; Det ser ut som att den sover. Och det ser inte ut som att den blivit påkörd. Jag tror att den dog av chock eller av ålder. Den dog nog inifrån. Kanske slocknade ljuset hos den lilla musen, den förlorade kanske sin livslust.



Denna sommar har Rydsskogen varit min, jag har varit i den varje dag nästan och jag blir lika glad då jag ser svampar och att hösten är påväg.



Espresso på Espresso house! Med Néa och John.



Jag hittade en groda!!<3 Jag ville ge den ett vildhallon (jag sa ju att jag hittade vildhallon överallt!) men som ni ser så ville den inte ha det. Vi döpte den till Prickolo, för den hade en prick på magen. Jag blev så fäst vid den lilla grodan att jag ville inte släppa den, men det gjorde jag tillslut. Hoppas han får ett bra liv, lilla Prickolo.



På samma ställe där jag hittade grodan så grillade jag med Néa, Jossan och Cami.


..en dag efter det så hade vi en fest hemma hos Cami med prinsess. och pyjamas party- tema, haha! Man skulle ta med sig ett gosedjur, jag tog en stor rosa kanin för den passade bäst till mina kläder. Bilden föreställer då jag åker med bussen hem tillsammans med den. Folket på bussen stirrade på mig.. Men jag låtsades som ingenting.

Jag vill gå upp super tidigt på morgonen en solig höst dag och sitta vid ett café och dricka espresso och kanske äta scones eller nåt.
Se Linköping vakna till liv liksom. Det är en såndär sak jag alltig viljat göra.
Men jag känner nog ingen som vill göra det med mig så det får jag nog göra själv..haha, dock skulle det sluta med att jag aldrig åkte dit. Jag skulle vakna på morgonen  och tänka "Men det är ju så fruktansvärt skönt att sova! Jag orkar inte...". Men om jag skulle dra iväg själv så skulle jag ta med en bok eller min stickning. Sen så skulle det vara jätte kul ifall någon av mina vänner kom förbi och höll mig sällskap lite senare.
För det sorgliga med att sitta själv på café är att de i kassan ser än gå dit själv, sitta där själv i några timmar och sen gå hem själv. Då tror de coola espresso house människorna att man är sorgligast i världen och inte känner någon. Åh, det är det som är så jobbigt med att vara själv. Även om man vill vara själv så vill man det samtidigt inte just av den anledningen att folk ska tycka och tänka så satans mycket. Hm...
Sen så är ju allt mycket finare i tankarna än vad det är på riktigt.
Det skulle nog sluta med att jag satt där i en timme, tröttnade och åkte hem med en tom buss (eftersom alla åker ju TILL stan på morgonen, inte från). Sen skulle jag komma hem utan att ha någonting alls att göra och bara känna ångest och tänka "fan vad meningslöst".

Vill ingen gå och sticka och fika med mig en tidig höstmorgon? Snälla?

Mitt hår är mjukt och lent, lagom långt och mmmh,  jag älskar känslan av nyklippt hår. Dessutom är luggen perfekt! Och som vanligt (dessa dagar då jag har denna frissyr) så säger frisörerna "åh så fint det blev!" när jag är klar.

Så. Ja. Idag har jag klippt mig! Efter att jag hade gjort det så gick jag lite på stan, vet inte varför egentligen. Jag kände väll att "Nu har jag ju väl släpat mig hit (till stan), då kan jag ju gå och titta lite". Så jag gick till Lindex och provade ett par svarta runda solglasögon som jag kanske vill köpa. De såg så coola ut, runda liksom!
Sen gick jag till Vila, jag brukar annars inte gå dit, men nu gjorde jag det. Och där... där såg jag henne...i kassan... Sofia, som gick i min klass från 7:an till 9:an. Vad fan gjorde hon där? Ni ska se henne alltså! Hon är bland den största fjortisen jag någonsin sett (växer aldrig fjortisarna upp? Jag har inte sett denna människa på 4 år, ändå ser hon fortfarande likadan ut).
Jag förstår bara inte varför folk anställer en fjortis till en icke-fjortis-affär! Hennes nivå av stil är så pass låg att hon inte ens hör hemma på gina tricot...
Vart är världen påväg? ibland undrar man alltså...

Nåja. Jag gick snabbt därifrån och jag hälsade aldrig på henne, bara stirrade. Det blir liksom så med sånna människor.
Det är det som är en såndär jobbig sak med denna stad, man träffar folk som man (tyvärr) fortfarande minns.

Åh, Urbanoutfitters, jag dog lite grann över bilden i erat mail:




JAG VILL HA DEN DÄR TRÖJAN! och halsbandet! och BLUSEN!
Nu!

jag är så trött på detta att det står mig upp till halsen och jag kan inte andas. Det är bara en massa tjock luft av ångest.

När vi väl är lika så är vi skrämmande lika
När vi väl är olika så är vi skrämmande olika

Du skrämmer mig.

Ibland önskar jag att du aldrig ska komma tillbaka.


fslöaelaldpalpdepajmflwk! Vad håller jag på med? Vad fan har jag gett mig in på? Jag ville ju inte ens detta från början!
Hur kommer det sig att andra styr mitt liv mer än vad jag gör?
Varför tror folk att jag är beroende av dem? att jag behöver räddas? Så fan heller!
Jag är ingen Bella och jag behöver ingen jävla Edvard.

Jag är hemma från Skellefteå där min farmor bor, och sen till vårat landsställe Kroksjön.
Farmor är kul! och snäll, och äldre än gatan (hon fyller 93). Sen hälsade jag på pappas moster Elsa, hon är gammal som gatan och väldigt kul hon med. Hon tycker om att prata om pojkar, haha, det är kul! (så länge inte pappa sitter bredvid).
Det är alltid så mycket vackert och vemodigt där i Skellefteå och kroksjön. Man påminns om gammalt och att allt snart tar slut, att man måste ta vara på saker och ting. Det är som att allt i livet, hur fort det än tycks gå, så står det som stilla i Kroksjön.

Jag tycker om vår vind i kroksjön. Där är allt kvar från när pappa var liten och farmor var ung. Cissi tycker den är läskig och ointressant, så jag fick gå upp själv. Jag hittade en stor kartong med sjukt gamla tidningar! Från slutet av 40-talet! Så fint att jag vet inte vad. Så ÄKTA! åh, nej nu slutar jag skriva, ni får titta på bilderna:




Vildhallon!









Vinden.






























Haha! Bäst ju! "Vad är television!" Det är ju lite historiskt liksom. Dehär tidningarna (jag tog hem två stycken, mer än så hann jag inte titta bland dom, tyvärr) ska jag vara väldigt rädd om.



Reklamerna alltså! <3 "Vi träffas och trivs.. ...Vid en kopp GEVALIA"

He said "please, don't make this harder"
No I won't, yet.

Asså åh, alla dessa fejk-personligheter jag stött på på siståne...Finns det något man kan hata så mycket som irritation? Jag tror nästan inte det.
Jag stör mig nåt så oerhört på en människa jag känner som är så FEEEEJJJKKKKK! åh, det är outhärdligt!
För det första har hon ett leende på läpparna hela tiden. För det andra så gör hon som ett "-t" lite då och då. Alltså... ni vet: "-t! haha, jaa" (med tydliga A:n, inget skratt alltså utan att man säger ordet "hAhA")
Åh det är så svårt att förklara men det måste ni ändå ha hört nångång? Folk som säger sådär "-t!" Aja..
Sen så har hon som en såndär flygvärdinne eller kontorist röst. Så hon säger "ehmm" innan hon ska börja prata med någon hon inte har så jätte bra kontakt med eller inte känner alls. Och sen ett litet fejk skratt efteråt. Och såndär ljus röst som hon inte annars har!!
HÖR DU INTE SJÄLV HUR FEJK DU LÅTER!?
bah! Jag blir så arg!! Jag skulle inte kunna stå ut en minut med henne om jag kände hennes riktiga jag och hon var sådär hela tiden. För jag känner hennes riktiga jag och det är fan så mycket bättre än det där!

Men jag är säkert likadan. Såklart man har en annan röst och så då man beställer nåt på ett café och när man pratar med en kompis. Jag hör det på andra också, man talar högre, låter trevligare och min pappa har en speciell röst då han är på jobbet, men det är inte irriterande på nåt sätt.

Men åh, hon är så fejk. Vaknade hon en dag och tänkte "Nu ska jag vara som en  flygvärdinna på rösten och säga "-t" lite då och då och ha fejkskratt och utala alla A:n som om jag var från Stockholm"? Jag vet inte .
Jag tycker det är okej med personlighets-förändringar-med-folk-man-inte-känner så länge det inte är HELT å hållet skillnad från hur man är annars...

Och förlåt för ett väldigt rörigt inlägg men jag är arg!

När jag var liten tyckte jag att Boy Meets Girl – Waiting For A Star To Fall var världens bästa låt.
Nu vet ni det.